Jag blir lite nedstämd för att jag bryr mig lite samtidigt som jag inte bryr mig någonting alls. Ingenting.
Jag är hel och kluven på samma gång, lite fastsydd igen men mellan stygnen rinner innehållet ut, jag töms. Hjälp.
Jag försöker hålla ihop mig själv samtidigt som jag inte är stark nog. På natten faller jag ihop, samlar kraft i mörkret för att orka hålla ihop ytterligare en dag och sedan låta mig själv falla. Jag faller inte djupt, bara lagom. Jag har blivit starkare och bättre på att hålla emot, hittat strategier och sätt att tänka på som lurar mig själv.

vacker som få .. tyvärr kan jag inte förstå..

forgive but not forget

Imorgon är en ny dag och med nya andetag ska jag hålla ihop mig själv sekunder, minuter, timmar. Jag ska påminnas, jag ska slå undan tanken gång på gång, jag ska le, slå undan glädjen, jag ska bli ledsen och slå undan känslan. Ännu en dag ska passera i likgiltighetens tecken för att avslutas i evighetens tankeverksamhet.

Varje natt jag sover själv får jag ett tillfälle att vara svag, att inte kunna övervinna och vara stark. Och de nätter jag spenderar med dig är en verklighetsflykt från mig själv och det är då jag mår som bäst.