Det är lika roligt var gång Alva kommer med ett nytt uttryck, man undrar ju var hon får allt ifrån! Jag stod och lagade mat igårkväll och P-H dukade bordet när Alva kommer in i köket och går och tar brödet. 

Självklart kan hon inte äta macka fem minuter innan middagen är klar och ett världskrig bryter ut mellan en otålig pappa och en trött Alva, som varit länge på dagis. P-H tar brödet från Alva och Alva utbrister;

Säger hon, skakar på huvudet och går iväg och börjar leka med något i vardagsrummet. Var får hon allt ifrån? När blev hon så stor?

Onsdag idag redan, morgonen var ovanligt tung. När jag gick in till Alva för att väcka henne var det första hon sa "Mamma, jag vill inte till dagis idag..." och så började tårarna rinna ner för hennes kinder. Fy, då fick jag försöka att behålla lugnet och trösta henne och säga att det är okej att vara ledsen men att det kommer säkert bli jätteroligt på dagis.

 

Sen tog P-H över och jag kunde gå in i badrummet och böla någon minut innan jag fick samla mig och fortsätta morgonen. Det blev ju bättre sen när lillfisen vaknat till ordentligt, men hela min kropp skriker att jag vill ha henne nära mig och inte släppa taget när hon är så ledsen.

 

Det är mindre än två månader till hon blir tre år. TRE ÅR. Vad hände? Vi åkte ju nyss hem från KK. Jag minns de första veckorna som otroligt, otroligt jobbiga... Vi levde knappast i något rosa skimmer första tiden, det är väl en konstig uppfattning som många har. Det var konstant skrik på grund av magknip, såriga bröstvårtor och noll sömn. Men det var samtidigt den bästa tiden i mitt liv, det går inte riktigt att beskriva för någon som aldrig varit med om det.

 

 

Och på tal om rubriken. Här är Alva bara några dagar gammal, precis hemkommen från patienthotellet. På väg hem fick vi höra mer än en gång, "Vilken söt liten pojke!". Intressant hur färger speglar könet...

Ibland undrar jag hur livet kommer se ut om några år. Kommer alla drömmar vara nådda då? Är drömmar något konstant eller förändras de med tiden, innan man når dem? Sen tycker jag att jag spenderar för mycket tid drömmandes, istället för att leva i stunden och njuta av tillvaron som den är.

 

Men det är ju svårt. Det är galet svårt att ta tillvara på livet som det ser ut just nu. Sommaren var helt underbar, att få leva i sin lilla "familjebubbla" och bara umgås allihopa, det är ju så jag vill leva. Lite naivt, ja.

 

Nu är det höst och den där verkligheten gör sig brutalt påmind. Skolan har börjat, termin sex av sju. Nu är det allvar. För tillfället bryter jag pluggandet med att skriva här en kort stund, jag skriver en didaktisk analys om observationen jag gjorde på förskolan igår, med fokus på pedagogens syfte och mål. Ibland känns det som att det bara är strunt alltihopa, alla teorier som ska förklara pedagogernas sätt att lära ut och hjälpa oss till att lära ut. Det sociokulturella perspektivet där Vygotskij förklarar att barnen lär sig i samspel med andra och Piagets olika inlärningsstadier. Behaviorismen, Konstruktivismen, Kognitivismen osv osv. Behöver jag verkligen detta för att vara en bra förskollärare? Svar: JA! Äntligen känns det där "struntet" meningsfullt. Äntligen vet jag hur jag som pedagog kan använda mig av alla dessa teorier för att skapa ett meningsfullt och givande lärande för de små liven.

 

Snälla, låt examination på torsdag gå bra. Snälla, låt salstentan på lördag gå bra.

 

Lördag?! Varför lägger de en tenta på helgen? Jag fattar det inte. Först ägnar vi hundratals timmar i veckan på att plugga och gå på föreläsningar/seminarier och sen ska de ta helgen från oss? I don't get it. Gnäller idag gör jag också. Men det får jag va? I alla fall i min egen blogg som jag knappt skriver i. Så ni kan ju vara glada att jag skriver över huvudtaget...

 

För att återgå till det där med drömmandet. Jag älskar att drömma, att stänga in mig i en bubbla och låta fantasin flöda. Så är allt kommer omkring är jag nog lite introvert ändå, även om jag gillar konstanta förändringar och liv och rörelse som en extrovert person. Men inget är skrivet i sten! Kan man vara lite av båda?

 

Det känns som att det är dags att öppna upp bloggen igen, det här med lösenord är ju inte praktiskt i längden. Jag vet inte ens vem som har det längre, och vem som fortfarande har tålamod att gå in här gång efter gång, utan att jag har skrivit ett ord (fast att jag lovar det gång på gång). En ny design, lite nya bilder, lite fler konstiga tankar i mitt konstiga huvud så ska det nog kunna bli en väluppdaterad blogg också någon gång.

 

Sådärja, nu har jag skrivit en halv uppsats i bloggen istället för att vara flitig och plugga. Dags att återgå till det jag egentligen sitter vid datorn för... så att jag snabbare kan gå och hämta mitt lilla busfrö! ♥

 

 

 

Nu blir det mer frekvent bloggande igen, känner riktigt hur mycket som finns i huvudet som vill ut. Det är ju rätt mycket upp och ner, magen har börjat strula och än vet jag inte anledningen. Det sista jag vill är ju att det ska påverka skolan men tyvärr gör det ju det ändå. Senare blir det lite längre och vettigare inlägg, just nu får detta räcka...