Det har alltid varit ett problem för mig, att leva med beslutsångest. Jag och min kära sambo är väldigt olika som personer, jag är till exempel mer impulsiv och han är en realist. Men så kommer vi till det här med att fatta beslut. Där lider vi båda av beslutsångest. Vilket gör ett detta beslut så ofantligt svårt att hantera. Just nu kan jag inte säga vad det handlar om, inte förrän vi faktiskt fattat beslutet i fråga. Egentligen borde vi ha bestämt oss för längesen, och deadlinen är nästa vecka... så just nu är vi två förvirrade själar här hemma. Man vet ju vilket som är vettigast ur ekonomisk synvinkel men det är ju egentligen något helt annat än man vill göra. Så vi får väl överväga valen över helgen innan vi slutligen bestämmer oss.

 

Något intressant: Under flera dagar när jag har suttit hemma och skrivit på B-uppsatsen har jag hört något som liknar steg på ovanvåningen. Trodde först att det var grannen (då vi bor i ett parhus), men hon har inte varit hemma. Sedan började Alvas leksaker göra ljud ifrån sig. Först en gång där en melodi spelades upp. Sedan igår, en nalle som kan prata. Den sa först: - Du är min vän! sedan ungefär fem minuter senare sa den: - Jag ser dig!... Alltså, hur rädd blir man inte då? Jag är inte den som tror på det övernaturliga, jag håller mig till vetenskaplig fakta. Men när något sådant händer, ja då startar adrenalinet att pumpas runt.

 

Annars är jag ofantligt förkyld just nu, och har varit det i snart två veckor. Innan operationen var jag sjuk en gång i månaden, nu har jag i alla fall varit frisk i några månader. Men jag hade ju varit glad om denna sjukdom kunde försvinna till imorgon, då jag ska på tjejkväll/eurovisionkväll/födelsedagsfest hos Malin... Något jag INTE vill missa och något jag sett framemot länge.

 

Igår var vi på grillkväll på Alvas förskola. Det var kul att spendera tid på deras stora utegård, Friskis & Svettis var där och hade familjegympa. Alva stod och höll mig i benet medan jag försökte gympa, lite för liten är hon antagligen men det är definitivt något jag kan tänkte mig att göra senare med henne om ett år eller två. Trots alla roligheter var stämningen lite tryckt, på grund av det tragiska som skedde förra veckan när en pappa glömde sin son i en varm bil, som därefter dog på grund av detta. Denna pojke gick på Alvas förskola, därför var psykolog på plats om man hade några frågor. Jag tycker bara familjen kan få bli lämnad ifred nu, de lider så det räcker.

 

I skolan har vi denna termin bara B-uppsatsen kvar, som vi kämpar med just nu. Vi skriver om skolans fysiska miljö, dess betydelse för barns utveckling ur ett genusteoretiskt perspektiv. Och jag kan säga som så, att jag är otroligt trött på det nu :) Jag längtar efter att få börja jobba, men den dagen kommer snart, förhoppningsvis.

 

Nu har jag tjatat klart för idag. Eller i alla fall just nu. Jag får ju passa på att blogga när jag väl har lust :) Tack för att ni läste, kommentera gärna om ni känner för det.

 

Hejsvejs tanter och gubbar!