Det finns studier som visar att då man är i tioårsåldern är man som lyckligast. Man klarar sig ganska bra själv men har ändå inte det ansvaret som när man är vuxen.

När jag och en kompis satt och pluggade till en tenta för ett par månader sedan kollade hon drömmande ut genom fönstret där dagisbarnen lekte.
”Å, jag vill vara liten igen. Tänk då man gick på dagis och man bara lekte hela dagarna utan att behöva bry sig om nån jävla tenta.”
Är det så att den bästa tiden var när man var liten och gick på dagis? Andra önskar att man kunde hoppa över till barn och man/fru direkt. Slippa plugga och jobba sig upp i kariärren. Allt är tryggt och man bara flyter med strömmen och låter åren gå. Vissa anser att pensionen är den bästa tiden i livet. Man har byggt sig ett liv, en historia och man har en familj. Nu är det bara att skörda livets frukter.

Hm… Den skönaste tiden för mig måste vara gymnasietiden. Man är myndig och bestämmer själv men man är inte så gammal att man själv måste ta allt ansvar. Drömmarna ska vara möjliga att nå och ens hopp är stort eftersom arbetslivets hårda prägel har inte ännu färgat ens sinne. Men det är väl så att alla åldrar har sina för och nackdelar…