Minnen och en Omnibus
I slutet av åttan, vilket var 2003, så var jag hemma hos min älskade Milla (som vanligt). Just då satt vi vid datorn och pratade med lite roligt folk samt spelade in en massa sjuka videor på oss själva. En kille som Milla hade på msn var någon tysk från Hamburg, vi satt och fjantade oss i flera timmar med honom bara för att ha skoj. Men på något sätt så kom vi in på musik, och då det visade sig att vi båda lyssnade på samma musik (HARDSTYLE!) så bad han mig om min msn också. Detta var inget seriöst just då eftersom jag hade pojkvän och planderade inte att ändra på det heller...
Två år gick, och vi pratade varje dag. Han blev en otroligt nära vän fastän vi aldrig hade träffats men det fanns ändå en sorts trygghet mellan oss, jag kunde lita på honom. Vid det där laget hade jag redan pratat med hans familj och vänner flera gånger, han hade gjort min tyska-läxa minst tjugo gånger och han hade fyllt min dagbok med flera hundra sidor. Han hade haft flickvänner som kommit och gått, jag likaså med pojkvänner.
Efter dessa två åren bestämde vi oss för att ses. Och den 7 januari 2005 anlände han till Trelleborg och vi träffades för första gången. Det var några av de underbaraste dagarna i mitt liv. Vi hade ett distans förhållande i 2 år sedan flyttade jag dit ett år innan vi bestämde oss för att gå skilda vägar för ca ett år sedan.
Jag skriver inte detta för att jag saknar honom som pojkvän, absolut inte. Jag skriver detta för att de sex år vi känt varandra har gett mig så otroligt mycket, och så mycket erfarenhet. Något som började så skämtsamt utvecklades till så mycket mer.
Hur kom jag att tänka på detta nu då? Jo, jag hörde denna låten:
Lautsprecher - Omnibus
En låt som jag lyssnade på, på en klassresa till Tyskland i nian. (Älskade den mest för ungen som i låten klämmer ur sig helt konstiga saker... )
Då jag hoppades på att få se honom utanför fönstret även om vi inte ens var i närheten av Hamburg! (Milla, minns du Sachsenhausen?!)
Det är tur att hjärnan har plats till att lagra alla minnen, jag vore inte mig själv om jag inte haft dom.
Två år gick, och vi pratade varje dag. Han blev en otroligt nära vän fastän vi aldrig hade träffats men det fanns ändå en sorts trygghet mellan oss, jag kunde lita på honom. Vid det där laget hade jag redan pratat med hans familj och vänner flera gånger, han hade gjort min tyska-läxa minst tjugo gånger och han hade fyllt min dagbok med flera hundra sidor. Han hade haft flickvänner som kommit och gått, jag likaså med pojkvänner.
Efter dessa två åren bestämde vi oss för att ses. Och den 7 januari 2005 anlände han till Trelleborg och vi träffades för första gången. Det var några av de underbaraste dagarna i mitt liv. Vi hade ett distans förhållande i 2 år sedan flyttade jag dit ett år innan vi bestämde oss för att gå skilda vägar för ca ett år sedan.
Jag skriver inte detta för att jag saknar honom som pojkvän, absolut inte. Jag skriver detta för att de sex år vi känt varandra har gett mig så otroligt mycket, och så mycket erfarenhet. Något som började så skämtsamt utvecklades till så mycket mer.
Hur kom jag att tänka på detta nu då? Jo, jag hörde denna låten:
Lautsprecher - Omnibus
En låt som jag lyssnade på, på en klassresa till Tyskland i nian. (Älskade den mest för ungen som i låten klämmer ur sig helt konstiga saker... )
Då jag hoppades på att få se honom utanför fönstret även om vi inte ens var i närheten av Hamburg! (Milla, minns du Sachsenhausen?!)
Det är tur att hjärnan har plats till att lagra alla minnen, jag vore inte mig själv om jag inte haft dom.
Kommentarer
Trackback
