....ett hej i rätt ögonblick och en konversation som tar fart. Jag märker inte själv hur fort det går, hur snabbt mina tankar tar fäste, fäste från allt bortom sunt förnuft. Helt plötsligt rusar jag upp från datorn och sätter mig på soffkanten med tårar bakom ögonlocken. Jag andas sakta och djupt och försöker förstå vad som just hände.

Frågorna virvlar runt inom mig, jag förundras över vad som just hände, försöker att lägga ihop pusslet för att konstatera "hade jag inte kommit längre än såhär?." jag lämnas kvar med känslan av att allt bara är en illussion av styrka, en känsla som inte vill släppa. Är det fel tillfälle bara, är jag bara lite extra känslig idag eller står ja fortfarande i gråzonen för allt sunt förnuft.

Ska jag skakas om vid varje konversation, ska jag se tillbaka på minnen i slowmotion från gott och ont och låta dem påverka mig tills jag knappt vet vad jag heter inom någon sekund.

Är jag fortfarande svag eller är detta bara ett ögonblick och inte en verklighet?

Jag låter det vara osagt - för jag vet inte.