Igår var det fredag och jag begav mig efter jobbet hem till Lina i norrlandet, det var en underlig känsla att stiga av tåget och gå den lilla promenaden upp för backen hem till henne. Att se min gamla lägenhet, nu någon annans. Alla minnen, tankar, som tar mig bakåt i tiden och får mig att minnas alla stunder av känslor, magen som drar ihop sig och gör det svårt att andas. Jag stod där någon minut och försökte tänka klart innan jag ringde på. Jag visste ju att också du befann dig därinne.

Jag känner mig trygg och avslappnad men i samma sekund som jag erkänner det, vet jag att allt också kan falla samman, det är när man tar något eller någon för givet som man även börjar dra åt sig förändringar. Men ibland får det vara så.. Ibland är det helt klart värt att ta den risken.

Om ungefär två timmar är jag tjugoett år gammal. Tiden rusar iväg men samtidigt går allt så sakta, jag vet inte längre skillnaden på det som hände igår och det som hände för två år sedan, det är suddigt och skakigt. Har jag tagit rätt beslut? Är jag den jag vill vara? Lever jag mitt liv på rätt sätt?

..but I know, if I could do it over
I would trade, give away all the words that I saved in my heart
that I left unspoken

and never knowing what could have been
not seeing that loving you is what I was trying to do.