Jag vill göra så mycket! Kan inte jag få bestämma allt i hela världen?
Tack för att jag har fått världens mest underbara liv och bara går på uppåt-tjack idag! Jag är bara hur glad som helst, och det har ju sina anledningar.

Alltså, det känns så egoistiskt och samtidigt konstigt att jag verkligen vill skrika ut hur bra mitt liv är. Hur underbar familj, fin pojkvän, vackra vänner och allt annat omkring mig som faktiskt är bra. Jag trivs bra på jobbet. Nyheterna jag fick igår gör mig fortfarande varm i hela kroppen. Jag liksom bara har de lite för bra, nästan som om jag är oförskämd som skriker ut de men samtidigt TACK SOM FAN. Det är ju underbart att kunna vakna upp och känna att en bra dag håller på att skapas och att gilla livet.

Jag befinner mig i en rosa liten värld där det är vackert väder hela tiden och alla är glada.

Men jag undrar en sak, varför får man aldrig några kärleksbrev i den här åldern? Jag skulle tycka de va lite mysigt med kärleksbrev!