Jag erkänner, jag tänker för mycket...
Aha, nu har jag gjort det igen!
Jag har varit "dum" mot mig själv, jag är bra på sånt, eller hur? Trallalalalla lilla molntuss, one more time!
Knepig situation men rätt komisk. Jag faccineras över människans grymhet och hur det sociala spelet spelas. Jag vet inte ens om jag vill sluta medverka med min roll i spelet (utan min roll skulle det inet bli något spel?). Jag vill se en fortsättning, hur det kommer att formas. Det är som en spännande film där man liksom inte kan sluta titta och samtidigt tror att man vet vad som kommer att hända, och ibland händer det och ibland inte. Jag tror mig ha fått lite hintar, hintar om att jag borde fråga och ta reda på, men jag vet inte om jag borde bry mig.
Nu börjar det spelas en bra musiklåt, helt plötsligt glömmer jag min existens i tankarna om spelet och för ett ögonblick hamnar jag i en illussion igen, en drömbild om hur mitt liv borde vara. Hur det är på film, vad jag borde känna och jag ser ett leende, en rundgång. Ja, det är vackert. Jag tänker undvika att dra parallellen än om de skulle va passande i detta nu, nejtack.
Jag är medvetet elak. Jag är som X, en medveten elak människa. Jag har dömt ut en människa på samma sätt som människor borde dömma mig, eller som de redan gör. Och varför? Jag har inte svaren, jag ställer inte frågan. Jag kan inte skilja på vad jag förnekar och vad jag egentligen menar.. OM vi leker med tanken att jag inte vill ha en relation med denna människa, en realtion enligt normens tycke, varför spelar jag då detta spel? Isåfall har jag inget att vinna, och om jag inte har något att vinna så spelar man inte. Är det en form av tävling gentemot mig själv eller vad håller jag på med? Den som det visste. Det är ett tokigt spel och konstigt nog gillar jag det. Om jag inte kan förstå mig på mig själv undrar jag hur jag ska kunna förstå mig på andra!
I övrigt är det bara bra med mig, gissar jag! Jag har mat i frysen, tak över huvudet och vänner att spendera tid med. Det är inte heller så fyskam att jag råkar ha världens bästa pojkvän! Nu ska jag bara börja skolan också. Undrar hur i hela fridens namn det ska gå, jag somär så galet lat, jag är så dålig måste jag erkänna! Men äh, allt löser sig.
Jag har varit "dum" mot mig själv, jag är bra på sånt, eller hur? Trallalalalla lilla molntuss, one more time!
Knepig situation men rätt komisk. Jag faccineras över människans grymhet och hur det sociala spelet spelas. Jag vet inte ens om jag vill sluta medverka med min roll i spelet (utan min roll skulle det inet bli något spel?). Jag vill se en fortsättning, hur det kommer att formas. Det är som en spännande film där man liksom inte kan sluta titta och samtidigt tror att man vet vad som kommer att hända, och ibland händer det och ibland inte. Jag tror mig ha fått lite hintar, hintar om att jag borde fråga och ta reda på, men jag vet inte om jag borde bry mig.
Nu börjar det spelas en bra musiklåt, helt plötsligt glömmer jag min existens i tankarna om spelet och för ett ögonblick hamnar jag i en illussion igen, en drömbild om hur mitt liv borde vara. Hur det är på film, vad jag borde känna och jag ser ett leende, en rundgång. Ja, det är vackert. Jag tänker undvika att dra parallellen än om de skulle va passande i detta nu, nejtack.
Jag är medvetet elak. Jag är som X, en medveten elak människa. Jag har dömt ut en människa på samma sätt som människor borde dömma mig, eller som de redan gör. Och varför? Jag har inte svaren, jag ställer inte frågan. Jag kan inte skilja på vad jag förnekar och vad jag egentligen menar.. OM vi leker med tanken att jag inte vill ha en relation med denna människa, en realtion enligt normens tycke, varför spelar jag då detta spel? Isåfall har jag inget att vinna, och om jag inte har något att vinna så spelar man inte. Är det en form av tävling gentemot mig själv eller vad håller jag på med? Den som det visste. Det är ett tokigt spel och konstigt nog gillar jag det. Om jag inte kan förstå mig på mig själv undrar jag hur jag ska kunna förstå mig på andra!
I övrigt är det bara bra med mig, gissar jag! Jag har mat i frysen, tak över huvudet och vänner att spendera tid med. Det är inte heller så fyskam att jag råkar ha världens bästa pojkvän! Nu ska jag bara börja skolan också. Undrar hur i hela fridens namn det ska gå, jag somär så galet lat, jag är så dålig måste jag erkänna! Men äh, allt löser sig.
Kommentarer
Trackback
