Jag vill känna känslan av saknad men känslan jag känner är känslan av ... ingenting.
Jag vill känna hur hela världen lever, hur ting jag tittar på när jag går omkring är levande, hur de färgas starkare och hur mitt leende sprider sig ut över hela kroppen, jag vill känna hur hela min kropp blir varm och hur jag helt hopplöst håller mig från att hoppa högt, springa några steg och agera som jag vunnit första pris i livets största tävling kring att vara lycklig.
Men jag känner inte detta.
Jag känner inte heller hur all livsglädje sugs ut ur mig , hur jag fastnar i ett destruktivt negativt mönster när jag går djupare in inom mig själv, skadar mig själv med tankar om livskvalitet, om värde, nej- jag känner ingenting..

Jag ogillar starkt de stunder av min verklighet som jag spenderar med att ifrågasätta och fundera över kring mitt liv, kring konsekvenser av ett eventuellt handlande och kring om jag gjort/gör rätt val i livet eller om jag missat något, om jag vill något annat. Jag vet att det hör till, jag vet det. men jag vill skriva om det... here we go.

Du är en underbar människa med en underbart go personlighet fylld av empati och andra personlighetsdrag som jag värderar som positiva. Du får mig att känna mig hel samtidigt som jag inte är i beroende av dig. Du får mig att känna mig varm och speciell i situationer som inte kräver detta. Du får mig helt enkelt att känna mig speciell när jag förtjänar det som minst.
Ett perfekt exempel är när jag mår som sämst en natt och häver ur mig en heltaskig attityd som avslutas med ett drypande sms, av alla svar jag tänkte mig att jag kunde få, av allt jag förväntade mig så visste jag på förhand att de skulle få mig upprörd eller att du skulle backa. men nej, av alla svar jag kunde tänka mig så gav du mig ett svar som fick mig .. lugn?
(Hur kan du förstå mig så bra när jag inte ens gör det själv?)
Dom dagarna när allt känns som jag tror jag vill det ska kännas så är du den del av min verklighet som jag trivs av att ha där.

...sen kommer dom här dagarna.. när jag inte känner någonting.
Då ifrågasätter jag värdet, jag ifrågasätter om mina känslor är äkta eller inte, om jag bara försöker hålla något vid liv utan att det egentligen kommer finnas något.

Vi har haft ett jobbigt samtal, men tar man sig vidare genom problem ska man bli starkare.. eller hur? men jag känner mig inte starkare säkrare utan jag känner bara att du har handen öppen och jag är en fågel som får flyga om jag vill, eller sitta kvar. Jag får äta kakan och jag kan ha kakan kvar om jag vill. Borde jag inte va nöjd? Antagligen. Vi sitter i samma situation och ibland ifrågasätter jag varför jag måste ha bråttom? Livet har inte bråttom..

Varför är jag inte nöjd stunder som denna? Varför är de så svårt att minnas att varje samtal med dig lämnar mig lycklig efteråt..varm inombords.

Efter en stunds filosoferande i bloggväg kommer jag fram till...

Jag känner inte "ingenting" längre.

Jag känner att jag vill träffa Dig, men när vi inte ses eller pratar så glömmer jag bort hur du får mig att må och hur bra jag mår i ditt sällskap.

Idag är det den 29:e April och det finns ingen chans att jag kommer hinna träffa dig förrän efter sommaren. Vi kanske inte står på samma steg om två månader, vi kanske har starkare band, kanske svagare, kanske inga alls..

I'm yours - Jason Mraz