Jag är redo.

Jag vaknar upp och med ett desperat försök sätter jag mig upp. Jag blinkar en sisådär femhundra gånger, jag fokuserar för att se, för att tänka, tusen tankar snurrar, vad drömde jag, vem är jag? Vänta, är det dag nu? Vem sover här brevid? Verkligheten kommer ikapp mig och jag inser att brevid mig ligger samma älskling som jag somnade bredvid och jag skyndar mig upp, en kamp mot mig själv och klockan. Jag har tidspress, jag har ännu en morgon att stressa mig igenom, med måsten, med saker att hinna med innan jag sätter på mig skorna för att gå ut.

Jag ler.
Jag ler mig genom morgonen för jag vet att jag möts av en vacker dag, solsken, glada människor, känslan av kärlek.
Jag ger mig ut, jag blir varm av tanken att det inte är kallt ute, jag glädjs över att dagen ser ut att vara fin, jag säger inte mycket, jag är ganska tvär och kort i tonen, stressad, klockan har runnit över, men jag är påväg..

Jag var påväg till praktiken och frågade mig vart jag var på väg i livet?

Jag vill dansa mig igenom sommaren med att höra regnet mot plåttaket, titta upp mot stjärnorna och lukta på nyklippt gräs. Jag vill hålla en hand i mörkret och känna mig liten och stor på samma gång, jag vill finnas nära dom som betyder allt samtidigt som jag vill vara långt ifrån och iakta verkligheten, sanningen och drömmen om allt.

Nånstans där i mitten av mitt rum, i mitten av mitt inre försöker jag närma mig, men hur lycklig jag än känner mig, hur mycket solen än skiner och gör människor glada, vackra och får mig att känna känslan av glädje.. så finns en svår passage och för varje gång jag vänder mig inåt och vill utforska så slås jag tillbaka i rasande fart! Hela kroppen skriker nej och jag ser mig själv..

På ruta ett - forgive but not forget.

Kampen börjat inifrån och dom dagar den känns för jobbig så lever jag i en vacker illussion som kallas verkligheten!

Jag söker ständig utveckling, jag är redo nu.

Jag önskar mig..

Och i mitt bakhuvud ekar orden:

"Var sann mot den du är.."

Okej.

Jag tänker högt: Jag önskar mig mer kontakt. Jag önskar att komma ett steg vidare. Jag är redo!



Kommentarer
Postat av: linda

Du skriver så jävla vackert ibland! Allt har sin tid gumman.. och du? Du har redan börjat gå på den stigen, fast det inte alltid känns så :)

2009-04-06 @ 08:50:06
URL: http://fairie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback