Det finns inga änglar som kan rädda en när man faller sådär handlöst som man bara kan göra utav självhat... men du finns ju.

Visst är det väl sånt man har fått höra, att man kommer långt med sunt förnuft. Lite vett i skallen och väl valda ord, det räcker, det är allt som räknas. Man måste tänka efter.
Men egentligen; Hur långt in kommer jag i ditt hjärta med sunt förnuft? Kommer jag in under din hud då? Kommer jag stanna i ditt hjärta och din hjärna föralltid då? Hur länge kommer du ihåg mig? Jag måste erkänna att jag nog är så mycket på låtsas som det går att vara.

Jag tappar andan när jag inser att jag är fast i en återvändsgränd (även om jag visste det för länge sen.)

Men vet du? Jag tappar andan när din hud bränner mot min också.