Orättvist

Det jag tidigare skrivit gäller fortfarande;

" Min ångest är fortfarande sjukt påtaglig. Jag vet fortfarande inte vad den gäller.
Mest känner jag mig nog jävligt ensam. Även fast jag vet att jag inte är det.

Det är så jävla tyst överallt. Inga ord, inga röster, inga händer som vandrar över min kropp.
Bara ett jävla eko.

Det finns personer som jag vill trycka upp mot väggen och skrika åt. Personer som aldrig förstår. Personer som verkar vara som jag.
Människor som håller käften, ler och flyter med.

Varför kan ni inte bara säga det jag inte säger?
Men framförallt - Varför är jag så jävla feg för? Varför är vi så jävla fega?

Jag har massor av känslor som vandrar i kroppen. Känslor som jag blockerar. Tankar som jag stänger av.
För ett år sedan levde jag. Det fick liksom bära eller brista. Nu har jag börjat blockera mig själv och allt slutar i ingenting. Det blir aldrig något.
Ytliga relationer där jag vägrar släppa in någon. Livrädd för att börja tycka om en annan människa. Tycka om på ett sätt som är större än vänskap.

Jag tappar luften när tanken på att bli sårad och sviken igen slår mig.
Jag vill sluta andas när jag tänker på att jag kan komma att bli förnedrad och liten igen."


Förr blev jag förälskad hit och dit, hela tiden. I dag gömmer jag mig under första bästa täcke och verkar stanna där.
Kan inte någon komma hit, slita av mig det där täcket och hångla upp mig mot första bästa vägg?

Jag vill också ha en pirrande känsla i magen! Det är så orättvist.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback