Den där känslan finns i magen just nu. Den där hemska känslan som innebär saknad. Jag saknar Chris så otroligt mycket, men att jag åker tillbaka imorgon gör det faktiskt inte bättre. För det är ju här jag vill vara, i mitt hem, men samtidigt i min älsklings armar. Varför ska det vara så svårt att må bra? Det pågår en kamp i min hjärna just nu, för att vinna över saknaden. Jag måste klara av det. Jag vet ju i hjärtat att vi ses snart igen, men hur ska jag klara av väntan? Varför är det så svårt att bli lycklig? Varför kan jag inte få slippa den oroande känslan i magen kallad saknad? Jag behöver hans trygghet, kärlek och värme, men samtidigt behöver jag ha min familj nära...