Att inte räcka till...
Det är inte helt lätt när man är van att få ha mamma och pappa helt själv i 3,5 år sedan plötsligt dyker det upp en krävande bebis som tar all uppmärksamhet.
Vår lilla solstråle... Det sista jag vill är att hon ska känna sig ensam. Det får mig att önska att tiden kunde gå, så att Minna blir lite äldre och inte är lika beroende av mig. Någon dag snart ska Alva dock få ha både mamma och pappa helt för sig själv på utflykt medan Minna myser hos mormor och morfar. Längtar!!! <3
Idag har jag ammat, ammat och ammat lite till. Annars har Minna bara gnällt... Och det är nog det som till viss del blev för mycket för fina, fina storasyster. Vi kom iallafall iväg till lekplatsen en runda!
Nattliga funderingar
Som vanligt däckade jag såfort Minna stängde sina blå vid 22-tiden. Så var det med den "egentiden". Vaknade vid 05 av att hon bökade runt i sin säng och nu ligger hon i min famn och mumsar... Lite rutin har det blivit. Man kan ju inte påstå att man har mycket tid över till sitt förhållande med en bebis, sömn prioriteras högt upp på listan!
Så när man sitter här och alla andra sover känner man sig verkligen ensam. Den där hopplösheten man kände i början efter förlossningen sköljer över en och man vill bara gömma sig under täcket. Men jag vet ju att det är värt allt i slutänden, det är bara att hålla ut.
Nu ska jag lägga henne i sin säng igen och hoppas på att få sova lite till innan det är dags att gå upp och ta sig an en ny dag...
Vaken
Ibland blir jag otroligt förbannad på mig själv. Som nu till exempel. Vad gör jag vaken nu när Minna sover?!
Blunda.
Somna om.
Nä, omöjligt.
Så jag ligger här med stirrande ögon rakt ut i mörkret och känner hur tiden går.
Nu är det höst!
Är det onsdag idag? Jo, tydligen. Jag som trodde det var onsdag igår. Dagarna flyter samman när man lever i sin lilla bebisbubbla. Promenerar till förskolan på morgonen med storasyster, gör bebisaktiviteter under dagen och hämtar sedan storasyster på eftermiddagen. Städar när man hinner, vilket är i princip aldrig!
Fanken vad kul det var i lördags! Vi firade Michelles födelsedag på Malmö Arena med David Hasselhoff... Och några tusen andra människor men det behöver vi inte nämna. ;) Kvällens höjdpunkt var Scooter. Riktig nostalgi sedan jag bodde i Tyskland. Man kan verkligen längta tillbaka till alla rave där... Det var iallafall skönt att komma ut lite, första gången på två år. Men som man brukar säga, borta bra men hemma bäst <3
I söndags var vi alla så extremt trötta att vi inte gjorde något vettigt överhuvudtaget. Till slut blev vi så trötta på oss själva att vi begav oss iväg till Söderåsen, vilket var det bästa beslutet vi kunde göra. Alva var så lycklig och euforisk! Hon älskar verkligen naturen..
På sista bilden beslutade sig Alva för att fiska med en pinne hon hittat. "Titta mamma, på min fiskpinne!" ;) <3
Uppdatering av läget
Fortsätter skriva här med lösenord, som kommer ändras snart. Ni som vill vara kvar kan ju kommentera. Stannar här eftersom att jag snart börjar jobba, och vill då inte ha en öppen blogg för alla att se.
Förra veckan var jag hos psykologen för sista gången. Det har varit så fantastiskt att få prata med henne! Jag vet inte vad jag skulle gjort annars. Jag mår numera så pass bra att jag kan stå på egna ben, med verktygen att själv kunna hantera problem längs med vägen.
Jag älskar att vara mammaledig just nu! Det är föräldragrupp, mammaträffar, gos med bebis och bus med storasyster varje dag. <3 Minna sover oftast 6-8 timmar per natt och skriker bara ibland när hon är hungrig eller trött. Ingen magknip, ingen förstoppning.. Ja, det går bra nu helt enkelt. Men jag vet ju också att det kan ändras på två röda - så jag försöker ta en dag i taget!
Ska verkligen försöka blogga mer frekvent... Försöka ;)
Bilden visar hur mycket som kan ändras på två månader...
Förlossningsberättelse - Minna (kommer revideras!)
Dagarna gick och vi kände oss säkra på att förlossningen skulle sättas igång tidigare än beräknat, storasyster hade ju tittat ut väldigt nära BF-dagen och statistiken sa ju att nästa barn kommer tidigare. Men det beräknande datumet kom och gick lika fort igen. Det var sommar och vi åkte på utflykter till stranden, till marknader och andra aktiviteter. Allt var jobbigt, magen var gigantisk och sömnen därför också lika med noll. Efter en vecka började vi ställa in oss på igångsättning och vi blev ombedda att ringa in exakt två veckor över tiden. Det var en måndag som vi skulle få vräka lilla mini. Det bästa med att veta exakt när förlossningen skulle ske var att vi kunde förbereda i lugn och ro. Kvällen innan tog vi med oss lite picknick-gott och åkte till Scaniabadet i Malmö med min syster och svåger. En helt underbar kväll med fin solnedgång över havet. Vi skojade om att det skulle sätta igång på natten! På kvällen förberedde vi det sista och gick sedan och la oss, glada och förväntansfulla över nästa dag när vi äntligen skulle få träffa dig, även om vi skulle få tvinga ut dig.
Runt två, tre på natten vaknade jag av ett klick, ett ljud som nästan lät som att någon knäppte med fingrarna. Halvsovande som jag var tänkte jag inte så mycket på det, men märkte hur det började bli blött. Som en blixt slog det mig att det var vattnet som gick!!! Jag hade duschat på kvällen och som tur var lagt handduken bredvid mig. Snabbt tog jag den mellan benen och ställde mig upp. SPLASH! Hela handduken och golvet fylldes med fostervatten… Jag väckte P-H som blev helt förvirrad. ”Men nä, alltså.. vi har ju bokat igångsättning imorgon.. ju…”. Jag ringde in till förlossningen som frågade sina rutinfrågor och bad mig ringa tillbaka på tidig morgon om inte värkar startat till dess.
Och ja. Värkar startade någon timme senare, det gjorde rejält ont och jag klockade dom med 4-7 minuters mellanrum. Men de avtog och jag somnade. Redan vid sju ringde jag in till förlossningen och de sa att eftersom jag ändå var bokad för igångsättning så kunde vi åka in. Vi tog vår packning och begav oss.
Det kändes konstigt att åka till förlossningen utan att ha ont. Vi blev visade till rum 4, ut mot gatan, och fick träffa en barnmorska och en undersköterska, båda två väldigt professionella och trevliga. Fortfarande var det svårt att förstå att det var dags efter så lång väntan! De satte CTG på mig, och mätte mina minimala värkar, jag blev även undersökt var och öppen ca 4cm. Vi pratade lite om smärtlindring och efter någon timme bestämdes det för att hjälpa värkarna med lite värkstimulerande dropp. Då satte det minst sagt fart! Och ONT gjorde det! Smärtan var mycket, mycket värre än jag kom ihåg men ändå hanterbar tack vare lustgasen, men efter någon timme var smärtan så olidlig att jag bönade och bad om en epidural. De påstod att det inte var lönt för jag var rätt mycket öppen. Till slut ringde de narkosläkaren så han kunde sätta ryggbedövningen, han gjorde det mellan värkarna och sedan fick jag lägga mig ner igen. Innan den hunnit värka kände jag en ofattbar krystande känsla och började trycka på! Epiduralen hann aldrig börja verka innan det var dags för lilla mini att komma ut. Krystandet var det värsta jag varit med om i barnafödande väg, inte på grund av smärtan utan på grund av det hemska obehaget av att ha tusen människor runt en samtidigt som man ska.. bajsa.. ja, för så känns det när man ska krysta. Som om man bajsar inför publik. När Alva skulle komma till världen var jag hög på morfin och hade inte samma obehag, men nu hade all smärtlindring försvunnit ur kroppen. Krystandet varade inte länge, ca 20 minuter… Sedan hörde jag ett skrik. ALL smärta släppte direkt och jag fick upp den mest underbara lilla varelse på mitt bröst. Så lycklig, så euforisk. Hon var helt perfekt och tittade storögt med sina fina ögon. Minna var äntligen född! <3
20 AUGUSTI
Vilken skön känsla det var idag. Att öppna sig helt och bara prata. Jag kan väl säga att jag inte är det minsta skeptisk till psykologen längre, det bara klaffade direkt. Jag förstår så mycket mer nu, även om jag visste det mesta så blir det så logiskt och konkret när någon annan formulerar det med ord.
Jag förstår nu att min ångest grundar sig på en obefogad oro och ett kontrollbehov. Min rädsla kommer för att jag inte bearbetat mitt mående när Alva var bebis och hade kolik. Hon skrek och hade ont ofta timtals varje dag och jag var ett vrak, detta sitter kvar långt inom mig och jag tänker omedvetet att det är samma bebis här idag. Det blir liksom så logiskt och förståeligt när man tänker efter...
Mer om det en annan gång för nu är det matdags och tuttarna ska fram...
Jag förstår nu att min ångest grundar sig på en obefogad oro och ett kontrollbehov. Min rädsla kommer för att jag inte bearbetat mitt mående när Alva var bebis och hade kolik. Hon skrek och hade ont ofta timtals varje dag och jag var ett vrak, detta sitter kvar långt inom mig och jag tänker omedvetet att det är samma bebis här idag. Det blir liksom så logiskt och förståeligt när man tänker efter...
Mer om det en annan gång för nu är det matdags och tuttarna ska fram...
Vågor av känslor
Imorgon är det dags för ett besök hos BVC för att träffa deras psykolog. Jag hoppas det kan hjälpa. Även om jag inte tror riktigt att det är "min grej" så hoppas man ju.
Jag vill bara må bra och njuta av att vara mamma till dessa två helt fantastiska tjejer...
Varför jag?
Jag är nybliven förskollärare, jag älskar barn och att få vara med och dela deras upptäcker och se deras utveckling. Jag har följt Alvas utveckling genom livet och jag vet inget bättre än att få spendera tid med henne! Är det inte väldigt ologiskt att jag skulle drabbas av en förlossningsdepression?
Att vakna upp till en ny dag och bara vilja gå och lägga sig igen för att man inte orkar med livet. Att göra allt man måste och bör nästan mekaniskt för att man inte ser någon glädje i något alls längre. Att tappa aptiten och glömma att äta. Att gråta konstant.
Mina dagar präglas just nu av klumpen i magen. Samtidigt som jag anstränger mig till det yttersta för att vara en bra mamma till mina två tjejer, de ska inte märka av något alls.
Jag är så otroligt tacksam över de människor nära mig som ställer upp. Tänk att behöva ta sig igenom detta själv...
Att vakna upp till en ny dag och bara vilja gå och lägga sig igen för att man inte orkar med livet. Att göra allt man måste och bör nästan mekaniskt för att man inte ser någon glädje i något alls längre. Att tappa aptiten och glömma att äta. Att gråta konstant.
Mina dagar präglas just nu av klumpen i magen. Samtidigt som jag anstränger mig till det yttersta för att vara en bra mamma till mina två tjejer, de ska inte märka av något alls.
Jag är så otroligt tacksam över de människor nära mig som ställer upp. Tänk att behöva ta sig igenom detta själv...
Förlossningsdepression och ny blogg
Ja, man har ju inte mycket tid till övers numera. Jag ammar var 20 minut dygnet runt i princip! Spenderar jag inte tid med Minna så spenderas den med Alva, så mycket annat hinner man inte med. Som tur är har jag en klippa till sambo som fixar och donar med allt annat i hemmet och så vidare.
Jag har ännu inte satt mig ner för att skriva en förlossningsberättelse, men måste ta tag i det snart innan man glömmer allt. Tyvärr har jag sedan kort efter förlossningen varit väldigt nere och orkeslös. Till slut har jag insett att det inte rör sig av den vanliga nedstämdheten man brukar känna efter en graviditet utan att det faktiskt rör sig om en förlossningsdepression. Det är lika bra att skriva det rakt ut, så alla vet varför man drar sig undan och kämpar massor med livet.
Det knäppa är att jag inte har något alls att klaga på. Med Alva hade vi det väldigt kämpigt med amning, kolik och konstant skrik i flera månader. Minna ammar utan problem, skriker väldigt sällan (bara när jag inte är tillräckligt snabb med tutten). Ändå är jag så otroligt nedstämd och det är inte alls logiskt. Tårarna rinner konstant och jag tjatar hål i huvudet på alla närstående. På torsdag väntar BVC och då fortsätter utredningen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kan kontrollera detta snart och att det inte kommer hålla i sig i flera månader, för det orkar jag inte med! Idag började även P-H att jobba och jag och tjejerna är ensamma hemma. Det tär på psyket även om det är otroligt ologiskt för alla andra.
Denna blogg kommer stängas för utomstående, kommer öppna en underblogg som är öppen för alla. Där jag kan skriva av mig och vara ärlig med mina känslor och allt som hör till när jag jobbar för att ta mig ur detta skitet.
Det var allt jag hinner skriva för denna gången, ska försöka få in förlossningsberättelsen snart också. Annars ses vi på den andra bloggen :) - http://hanna1988.blogg.se/open/?tmp=457684
Välkommen till världen, lillasyster!
En liten uppdatering såhär i väntans tider...
Tiden susar förbi och nu har snart halva sommaren gått. Om tre dagar är vårt andra lilla mirakel förväntad att titta ut, jag tror ju dock att det dröjer minst en, två veckor till. Det märks ändå att kroppen förbereder sig, jag har onda förvärkar då och då. I natt senast vaknade jag av regelbundna förvärkar som höll mig vaken några timmar. Tyvärr är det inga riktiga värkar...
Alva är på stugsemester i Råbocka med sin mormor och morfar, jag saknar henne så att det gör ont. Det sägs att man ska passa på att njuta av lugnet nu för snart har vi fullt upp med en skrikig bebis och en trotsig treåring. Jag väljer att inte se det så! Visserligen njuter jag av att vila och kunna ta det lugnt inför förlossningen, men jag längtar även tills vi är hela familjen. Jag älskar att ha min stora tjej hos mig, hennes bus gör mig lycklig! Sen är det klart att hon trotsar, riktigt mycket vissa dagar (det är en sådan period nu när inget passar fröken) - men det hör ju till!!! Intressant ska det bli att se hur hon reagerar på att få dela uppmärksamheten med lillasyster, antagligen en riktigt stor utmaning.
Magen har verkligen växt! Och den är tung. Helst vill jag ha ut lillfisen nu! Men det går ju tyvärr inte att välja, hon kommer när hon kommer. Och då lär det meddelas någonstans så ni behöver inte fråga varje sekund ;) Under tiden som vi väntar njuter vi av sommaren!
KÖRKORT!!!
Jag lovade ju ett positivt inlägg och det dröjde, men nu är det fanken här!
Den senaste tiden har varit prövande för både kropp och själ... Samtidigt som jag haft diverse graviditetskrämpor som begränsat mig framförallt fysiskt så har jag haft otroligt mycket att handskas med gällande skola och körkort. Att både plugga, ta körkort och samtidigt ha ett fungerande familjeliv har varit så extremt krävande men nu ser jag äntligen ljuset i tunneln - idag nådde jag ytterligare en milstolpe - jag tog mitt KÖRKORT!
I måndags körde jag med en inspektör i baksätet, han skulle kolla min körlärare men jag kände ändå pressen. Det kändes som om jag missade allt det där viktiga, dålig koll i speglar, blinkade sent, var lite osäker. Så efter den lektionen gav jag upp allt hopp om att någonsin klara kortet innan förlossningen. Sedan igår var det dags för teoriprovet. Nervös som en rumpnisse begav jag mig mot Lund och var framme klockan sju, i god tid eftersom testet skulle starta klockan åtta. Trodde jag, tills jag blev informerad om att jag hade testet vid tio... GRAVIDHJÄRNA! Jag hade i alla fall tur att jag var för tidig och inte försenad! Frågorna var relativt lätta efter att ha pluggat noga på både bok och körskolans tester. Resultatet visade 62/65 poäng där 52 är godkänd. Tyvärr kände jag mig inte speciellt glad efter det lyckade testet, med måndagens körlektion i bakhuvudet. Jag hade inga som helst förväntningar på att klara uppkörningen idag.
Detta fick jag göra under körprovets gång:
Säkerhetskontroll
Körning på smal/krokig väg
Självständig körning mot mål
Gatukorsning
Oskyddade trafikanter
Start i lutning
Parkering
Backning
Sväng från landsväg
Infart/körning på landsväg
Körning på smal/krokig väg
Självständig körning mot mål
Gatukorsning
Oskyddade trafikanter
Start i lutning
Parkering
Backning
Sväng från landsväg
Infart/körning på landsväg
Sammanlagt med säkerhetskontrollen (som bara involverade testa ljudsignalen och parkeringsbromsen) så tog hela testet ca 30 minuter. Det var galet snabbt avklarat och när hon sa att jag var godkänd såg jag nog mest ut som ett frågetecken, jag fattade inte det. Och jag har nog fortfarande svårt att förstå. Min körlärare åkte ifrån parkeringen när jag skulle ha testet och sa åt mig att köra tillbaka bilen när uppkörningen var klar. HAHA. Hur ska jag göra det när jag kuggar, frågade jag... Då sa han bara att det kommer inte hända, sen körde han... Så direkt efter uppkörningen fick jag köra bilen själv tillbaka till körskolan och det kändes som om jag gjorde något olagligt! Men så otroligt skönt att numera inte vara låst eller tvingas ta bussen. Det kommer verkligen underlätta livet.
Utöver att denna sten lättat från mina axlar, så är skolan nästan över. Jag fick nyss betyget från kursen på Malmö Högskola, nu har jag en halv uppgift kvar att göra innan jag får betyget från Umeå universitet. Sen ska dessa två kurser tillgodoräknas som specialicering till Högskolan Kristianstad, och därefter är examen min! Den 5 juni är det dags för examen, med en ceremoni i kyrkan. Sen är jag officiellt FÄRDIG FÖRSKOLLÄRARE! Och då, då ska jag börja njuta av att vara gravid, av att snart vara mammaledig och att inte ha något annat att behöva tänka på i några månader. Vilken lycka.
Några bilder från senaste tiden följer...
Vecka 30
<3
Apr. 16, 2014
Vissa dagar är tuffare än andra
Just nu är det mycket alltså...
Två kurser med många rapporter och uppsatser att lämna in innan jag ens kan börja tänka på examen i juni.
Körkortsplugg och övningskörning som aldrig tar sluuuut, nervös till tusen av att ens prata om uppkörning/teoriprov.
Dumma oväntade ekonomiska utgifter som gör att utgifterna denna månad ökar med flera tusenlappar (hejdå sparpengar som skulle gå till bebissaker i Ullared).
Hemska gravidhormoner som gör mig extra känslig med ett jäkla humör som skiftar en gång i minuten. Detta förstärker också mina "jag duger inte"-känslor. Äckliga kropphelvete...
Update: Låt mig tillägga förkylning på listan... 39 graders feber, ont i hela kroppen och en näsa jag vill dra bort. Ingen höjdare att vara sjuk och samtidigt gravid! Slut på gnäll.
Ja, vissa dagar (månader) är helt enkelt sämre än andra.
Tur jag har denna sötis...
(Jag lovar att nästa inlägg blir positivt...)
24 mars
I natt var jag på fest med Leonardo Dicaprio och hans tyska papegoja, vi satt på en balkong med utsikt över hela New York med tretton martinidrickande apor som kunde flytande svenska. En helt normal dröm som gravid...
Sen blev det morgon och jag har nog aldrig varit så tacksam för verkligheten. Trots det var det kämpigt att ta sig upp, väcka Alva och göra alla morgonbestyr. Jag sitter just nu och skriver på en analys inför en redovisning vi ska ha på torsdag, en redovisning som kommer ske över nätet med webcam. Motivationen tryter idag... Men det är bara att vara flitig och skriva på, med tanken om att det är cirka TVÅ MÅNADER till examen! Sedan är dessa 3,5 åren (4,5 år om man räknar med mammaledigheten jag hade i början) över och en ny fas i livet börjar. :)
Tyvärr tänker jag alldeles för lite på detta fast att jag är så stolt över mig själv som klarat studierna med barn och kass ekonomi (ja, man får skryta). Istället har jag ångest över körkorthelvetet. Men riskettan och två körlektioner som gick toppen förra veckan lättade på samvetet lite. Snart, snart stadskörning och halka...
Tyvärr tänker jag alldeles för lite på detta fast att jag är så stolt över mig själv som klarat studierna med barn och kass ekonomi (ja, man får skryta). Istället har jag ångest över körkorthelvetet. Men riskettan och två körlektioner som gick toppen förra veckan lättade på samvetet lite. Snart, snart stadskörning och halka...
Om jag ska återkoppla till förra inlägget angående alla tankar som maler inne i huvudet har jag ännu inte bestämt mig om jag är redo att spotta ut något sånt här på en blogg där bekanta och familj läser. Det känns som att de som är genuint intresserade av mitt välmående faktiskt tar sig tid till att prata med mig och inte bara läsa bloggen. Men en liten del av alla tusen tankar vågar kladdas ner här...
Ibland kan jag känna att jag drar mig undan. Jag har lätt för att stänga in mig och lusten till att vara social försvinner när jag nedvärderar mig själv. "Det är väl ingen som har något intresse av att umgås med mig", "Jag har inget att ge andra" osv. Mina tankar påminner om en introvert person, men detta kan ifrågasättas av hur livet såg ut tidigare. Då var jag sällan själv och umgicks alltid med någon. Men ska man verkligen analysera detta så ser man detta umgänge som en del av festandet. Massor med alkohol, fester och utekvällar. Alkohol kan definitivt göra en introvert person extrovert, är det inte så? Det är väl dessa introverta sidor hos mig som gör att jag drar mig undan, jag analyserar för mycket och koncentrerar mig på min familj men ibland önskar jag inget hellre än att ha en sån där riktigt nära vän som förstår en i vått och torrt, någon i samma situation i livet och med samma tankar. Någon man helt enkelt kan vara tyst med utan att det blir konstigt. Men hur ska man kunna ha en sådan vän om man känner sig osäker och har lätt för att dra sig undan?
Som sagt, mina funderingar är komplicerade och jag är svår att förstå sig på. Jag är så extremt tacksam för min familj, min älskade fina sambo som både är min livs kärlek och min bästa vän och min fina lilla tjej som får mig att skratta varje dag. Och det där lilla miraklet i magen. Jag vore inget utan min familj. <3
Dela gärna med er om era tankar angående det där med vänskap. Kommentarerna publiceras inte...
Lite mer positivitet kanske vore bra?
Måndag och plikten kallar. Såhär långt har jag hunnit starta upp nästa uppgift inom genuspedagogik och fixat en del mindre ärenden som tex Traderabetalningar. Nu tänkte jag ta en paus i pluggandet med att börja plugga körkortteori... Jag vågar nog påstå att pluggandet fyller dagarna till max! Inte för att jag klagar, det är bekvämt att kunna lägga upp sitt eget schema utefter vad som behövs göras och hinna med privata saker mellan. Sålänge jag sparkar mig i rumpan och har disciplin nog att fixa allt innan deadline, men det har jag klarat hittills.
Utöver pluggandet så väntar två körlektioner i veckan. Nu har jag tagit sex lektioner och har fjorton kvar, jag hoppas det kommer räcka... men mest av allt hoppas jag att jag har kortet i hand innan lillasyster kommer. Jag har tagit mig förbi körställning, inledande manövrering, växling, lutning, manövrering, vård och kontroll, samordning och bromsning , inledande tätort och mindre landsväg. Nu är det snart dags för stadstrafik och motorväg. Och inom kort även risk ettan och halkan. Önska mig lycka till :)
Alva har börjat visa och prata om olika funderingar hon har inför bebisens ankomst. Jag märker på henne att hon är orolig över hur det kommer bli, om "mamma och pappa kommer ha tid över för mig" och liknande. Det känns i hjärtat kan jag säga. Jag vill att hon ska känna sig säker på var hon har oss, att ett syskon självklart kommer förändra och ta plats men att det är vi som familj som får en till medlem, inte bara mamma och pappa som får en ny bebis. Jag vill att hon ska veta att hur krävande det än blir kommer vi ALLTID ta oss tid till att umgås med henne själva och hitta på saker bara med henne och vice versa. Men detta gör mig bara säker på att två barn räcker gott och väl för oss, två barn som ska få ett liv fyllt av kärlek från oss båda. Ni som skaffat syskon får gärna lämna en kommentar och dela med er om hur det sett ut för er, oavsett ålderskillnad på barnen såklart.
Då väntar pluggandet igen. Jag har en del på hjärtat jag behöver skriva av mig om, vet inte om det är något jag vågar blotta här dock. Vi får helt enkelt se när nästa inlägg ska skrivas...
Ha en bra dag!
Bild 1, besök på Barsebäcksstrand en vårdag i mars.
Bild 2, världens finaste Alva <3.
Bild 3, Magen vecka 23.
Bild 4, vila hemma hos Alvas farmor igår <3
