Ja, man har ju inte mycket tid till övers numera. Jag ammar var 20 minut dygnet runt i princip! Spenderar jag inte tid med Minna så spenderas den med Alva, så mycket annat hinner man inte med. Som tur är har jag en klippa till sambo som fixar och donar med allt annat i hemmet och så vidare.

 

Jag har ännu inte satt mig ner för att skriva en förlossningsberättelse, men måste ta tag i det snart innan man glömmer allt. Tyvärr har jag sedan kort efter förlossningen varit väldigt nere och orkeslös. Till slut har jag insett att det inte rör sig av den vanliga nedstämdheten man brukar känna efter en graviditet utan att det faktiskt rör sig om en förlossningsdepression. Det är lika bra att skriva det rakt ut, så alla vet varför man drar sig undan och kämpar massor med livet.

 

Det knäppa är att jag inte har något alls att klaga på. Med Alva hade vi det väldigt kämpigt med amning, kolik och konstant skrik i flera månader. Minna ammar utan problem, skriker väldigt sällan (bara när jag inte är tillräckligt snabb med tutten). Ändå är jag så otroligt nedstämd och det är inte alls logiskt. Tårarna rinner konstant och jag tjatar hål i huvudet på alla närstående. På torsdag väntar BVC och då fortsätter utredningen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kan kontrollera detta snart och att det inte kommer hålla i sig i flera månader, för det orkar jag inte med! Idag började även P-H att jobba och jag och tjejerna är ensamma hemma. Det tär på psyket även om det är otroligt ologiskt för alla andra.

 

Denna blogg kommer stängas för utomstående, kommer öppna en underblogg som är öppen för alla. Där jag kan skriva av mig och vara ärlig med mina känslor och allt som hör till när jag jobbar för att ta mig ur detta skitet.

 

Det var allt jag hinner skriva för denna gången, ska försöka få in förlossningsberättelsen snart också. Annars ses vi på den andra bloggen :) - http://hanna1988.blogg.se/open/?tmp=457684