Dagarna gick och vi kände oss säkra på att förlossningen skulle sättas igång tidigare än beräknat, storasyster hade ju tittat ut väldigt nära BF-dagen och statistiken sa ju att nästa barn kommer tidigare. Men det beräknande datumet kom och gick lika fort igen. Det var sommar och vi åkte på utflykter till stranden, till marknader och andra aktiviteter. Allt var jobbigt, magen var gigantisk och sömnen därför också lika med noll. Efter en vecka började vi ställa in oss på igångsättning och vi blev ombedda att ringa in exakt två veckor över tiden. Det var en måndag som vi skulle få vräka lilla mini. Det bästa med att veta exakt när förlossningen skulle ske var att vi kunde förbereda i lugn och ro. Kvällen innan tog vi med oss lite picknick-gott och åkte till Scaniabadet i Malmö med min syster och svåger. En helt underbar kväll med fin solnedgång över havet. Vi skojade om att det skulle sätta igång på natten! På kvällen förberedde vi det sista och gick sedan och la oss, glada och förväntansfulla över nästa dag när vi äntligen skulle få träffa dig, även om vi skulle få tvinga ut dig.

Runt två, tre på natten vaknade jag av ett klick, ett ljud som nästan lät som att någon knäppte med fingrarna. Halvsovande som jag var tänkte jag inte så mycket på det, men märkte hur det började bli blött. Som en blixt slog det mig att det var vattnet som gick!!! Jag hade duschat på kvällen och som tur var lagt handduken bredvid mig. Snabbt tog jag den mellan benen och ställde mig upp. SPLASH! Hela handduken och golvet fylldes med fostervatten… Jag väckte P-H som blev helt förvirrad. ”Men nä, alltså.. vi har ju bokat igångsättning imorgon.. ju…”. Jag ringde in till förlossningen som frågade sina rutinfrågor och bad mig ringa tillbaka på tidig morgon om inte värkar startat till dess.

Och ja. Värkar startade någon timme senare, det gjorde rejält ont och jag klockade dom med 4-7 minuters mellanrum. Men de avtog och jag somnade. Redan vid sju ringde jag in till förlossningen och de sa att eftersom jag ändå var bokad för igångsättning så kunde vi åka in. Vi tog vår packning och begav oss.

Det kändes konstigt att åka till förlossningen utan att ha ont. Vi blev visade till rum 4, ut mot gatan, och fick träffa en barnmorska och en undersköterska, båda två väldigt professionella och trevliga. Fortfarande var det svårt att förstå att det var dags efter så lång väntan! De satte CTG på mig, och mätte mina minimala värkar, jag blev även undersökt var och öppen ca 4cm. Vi pratade lite om smärtlindring och efter någon timme bestämdes det för att hjälpa värkarna med lite värkstimulerande dropp. Då satte det minst sagt fart! Och ONT gjorde det! Smärtan var mycket, mycket värre än jag kom ihåg men ändå hanterbar tack vare lustgasen, men efter någon timme var smärtan så olidlig att jag bönade och bad om en epidural. De påstod att det inte var lönt för jag var rätt mycket öppen. Till slut ringde de narkosläkaren så han kunde sätta ryggbedövningen, han gjorde det mellan värkarna och sedan fick jag lägga mig ner igen. Innan den hunnit värka kände jag en ofattbar krystande känsla och började trycka på! Epiduralen hann aldrig börja verka innan det var dags för lilla mini att komma ut. Krystandet var det värsta jag varit med om i barnafödande väg, inte på grund av smärtan utan på grund av det hemska obehaget av att ha tusen människor runt en samtidigt som man ska.. bajsa.. ja, för så känns det när man ska krysta. Som om man bajsar inför publik. När Alva skulle komma till världen var jag hög på morfin och hade inte samma obehag, men nu hade all smärtlindring försvunnit ur kroppen. Krystandet varade inte länge, ca 20 minuter… Sedan hörde jag ett skrik. ALL smärta släppte direkt och jag fick upp den mest underbara lilla varelse på mitt bröst. Så lycklig, så euforisk. Hon var helt perfekt och tittade storögt med sina fina ögon. Minna var äntligen född! <3