Jag är nybliven förskollärare,  jag älskar barn och att få vara med och dela deras upptäcker och se deras utveckling. Jag har följt Alvas utveckling genom livet och jag vet inget bättre än att få spendera tid med henne! Är det inte väldigt ologiskt att jag skulle drabbas av en förlossningsdepression?

Att vakna upp till en ny dag och bara vilja gå och lägga sig igen för att man inte orkar med livet. Att göra allt man måste och bör nästan mekaniskt för att man inte ser någon glädje i något alls längre. Att tappa aptiten och glömma att äta. Att gråta konstant.

Mina dagar präglas just nu av klumpen i magen. Samtidigt som jag anstränger mig till det yttersta för att vara en bra mamma till mina två tjejer, de ska inte märka av något alls.

Jag är så otroligt tacksam över de människor nära mig som ställer upp. Tänk att behöva ta sig igenom detta själv...