Fy vad sommaren går fort!
Man hinner ju knappt blinka innan nästa månad är kommen.
Nu har jag och Alva varit hemma några veckor och haft det härligt i sommaren. Några besök på stranden har hunnits med och även andra utflykter. Nästa vecka börjar P-Hs semester och då är vi hela familjen samlad igen :)
Idag fick jag ett samtal från Högskolan Kristianstad, om en sommarkurs som startar på onsdag som jag så gärna hade velat gå. Jag hade fått CSN och jag hade kunnat tillgodoräkna mig den så att jag sluppit läsa hela sista terminen och därmed blivit köar någon månad tidigare... (Tar examen i juni -14). Problemet är bara att jag är själv med Alva, ingen kan hjälpa mig med henne och jag vill inte lämna henne på dagis för dom är för tillfället på ett annat ställe, där hon inte känner någon... Och jag lämnar inte iväg henne någonstans där hon inte känner sig trygg, så ger jag hellre upp sommarkursen.
Det är bara jävligt.
Något jag hoppats på ett bra tag... Men men, det är bara ett I-landsproblem egentligen. Vi är alla friska och mår bra, och det är ju det viktigaste. Dessutom hade vi inte haft tid med semestern om jag börjat plugga redan nu, så man får väl försöka se situationen ur en positiv vinkel.
Allmänt nere och deppig för tillfället. Hoppas att det är en övergångsperiod, men just nu är det mycket som känns hopplöst. Så länge jag har min familj så klarar jag mig! <3 Vänner har jag lärt mig klara mig utan många gånger, även om jag är väldigt tacksam för de få som faktiskt finns vid min sida i vått och torrt.Hade en väldigt fin midsommar, den kunde faktiskt inte ha blivit bättre. Alla var på bra humör :) Nu blir det film och mys med min fina man... och imorgon väntar en dag av bus med världens finaste lilla tjej!
Det har alltid varit ett problem för mig, att leva med beslutsångest. Jag och min kära sambo är väldigt olika som personer, jag är till exempel mer impulsiv och han är en realist. Men så kommer vi till det här med att fatta beslut. Där lider vi båda av beslutsångest. Vilket gör ett detta beslut så ofantligt svårt att hantera. Just nu kan jag inte säga vad det handlar om, inte förrän vi faktiskt fattat beslutet i fråga. Egentligen borde vi ha bestämt oss för längesen, och deadlinen är nästa vecka... så just nu är vi två förvirrade själar här hemma. Man vet ju vilket som är vettigast ur ekonomisk synvinkel men det är ju egentligen något helt annat än man vill göra. Så vi får väl överväga valen över helgen innan vi slutligen bestämmer oss.
Något intressant: Under flera dagar när jag har suttit hemma och skrivit på B-uppsatsen har jag hört något som liknar steg på ovanvåningen. Trodde först att det var grannen (då vi bor i ett parhus), men hon har inte varit hemma. Sedan började Alvas leksaker göra ljud ifrån sig. Först en gång där en melodi spelades upp. Sedan igår, en nalle som kan prata. Den sa först: - Du är min vän! sedan ungefär fem minuter senare sa den: - Jag ser dig!... Alltså, hur rädd blir man inte då? Jag är inte den som tror på det övernaturliga, jag håller mig till vetenskaplig fakta. Men när något sådant händer, ja då startar adrenalinet att pumpas runt.
Annars är jag ofantligt förkyld just nu, och har varit det i snart två veckor. Innan operationen var jag sjuk en gång i månaden, nu har jag i alla fall varit frisk i några månader. Men jag hade ju varit glad om denna sjukdom kunde försvinna till imorgon, då jag ska på tjejkväll/eurovisionkväll/födelsedagsfest hos Malin... Något jag INTE vill missa och något jag sett framemot länge.
Igår var vi på grillkväll på Alvas förskola. Det var kul att spendera tid på deras stora utegård, Friskis & Svettis var där och hade familjegympa. Alva stod och höll mig i benet medan jag försökte gympa, lite för liten är hon antagligen men det är definitivt något jag kan tänkte mig att göra senare med henne om ett år eller två. Trots alla roligheter var stämningen lite tryckt, på grund av det tragiska som skedde förra veckan när en pappa glömde sin son i en varm bil, som därefter dog på grund av detta. Denna pojke gick på Alvas förskola, därför var psykolog på plats om man hade några frågor. Jag tycker bara familjen kan få bli lämnad ifred nu, de lider så det räcker.
I skolan har vi denna termin bara B-uppsatsen kvar, som vi kämpar med just nu. Vi skriver om skolans fysiska miljö, dess betydelse för barns utveckling ur ett genusteoretiskt perspektiv. Och jag kan säga som så, att jag är otroligt trött på det nu :) Jag längtar efter att få börja jobba, men den dagen kommer snart, förhoppningsvis.
Nu har jag tjatat klart för idag. Eller i alla fall just nu. Jag får ju passa på att blogga när jag väl har lust :) Tack för att ni läste, kommentera gärna om ni känner för det.
Så fick jag en käftsmäll. Och den svider fortfarande riktigt ordentligt. Gråten sitter i halsen. Äckliga svin som har förstört den trygghet jag en gång förlitade mig på.
Jag brukar inte direkt vara känd för att vara realistisk, jag satsar gärna allt jag har och siktar mot skyhöga mål. Vill jag något så ser jag till att det händer. Bortskämd, kan man kanske säga.
Sen kom inbrottet och allt därtill och det har förstört den delen av mig, den delen som trodde på det goda, fina.
Men steg för steg försvann obehagskänslan. Inte helt men livet kunde på något sätt gå vidare, det var möjligt att fokusera på att leva igen med en vardag och allt vad det innebar.
Nu, idag, blev det dock ett brutalt uppvaknande och allt kom tillbaka. Den där käftsmällen sved. OTROLIGT MYCKET.
Fan vad det låter patetiskt i stora öron. Ögon som sett värre saker skrattar åt mig. Men det är inte förrän man är där. I situationen som vänder hela livet ut och in, som man förstår. Så ni kan dömma mig hur mycket ni vill, men har ni inte suttit här, exakt här där jag sitter, så kan ni inte veta.
Jag läser just nu min fjärde termin på Högskolan Kristianstad, och vi ska snart ut på VFU, liknande praktik. Jag har blivit placerad i en förskoleklass ute på landet....?! Det går inga bussar dit och jag har inte körkort än så hur ska jag ta mig dit? Frågade VFU-ansvarig innan och hon blev nästan arg. HUH? Drog en historia om hur svårt det är att hitta platser för alla studenter och att jag måste lösa det på något sätt. Men ändå får jag inte leta efter en plats själv. Jag blir så trött.
Mitt enda hopp just nu är att det finns någon jag kan samåka med som jobbar där...
Det är ALLTID något som strular på HÖG-FUCKING-SKOLAN KRISTIANSTAD!
För att bli på bättre humör bjuder jag på fredagsunderhållningen Ammy stod för: GANGNAM STYLE!
Helt enkelt underbar och en gigantisk stämningshöjare!
Jag provade en månad på blogspot men trivdes inte alls så jag beslutade mig för att komma tillbaka till min trygga blogg.se. Tycker flera förbättringar har skett och det har dessutom kommit en app till Android. Nu bloggar jag med lösenord och det kommer fortsätta så för trygghetens skull och för att jag ska kunna vara mer öppen i mitt skrivande.
Satte ihop en liten sammanfattning i inlägget under för att jag själv ska kunna ha koll på vad som hänt sen sist jag bloggade här.
Det är även dags för en designförändring men det får ta sin tid då jag har FULLT UPP just nu nu med skola, trotsig älskad tvååring och andra privata saker.
Angående en del av det privata, så kommer jag snart (i veckan) skriva ett inlägg om mitt besök hos läkaren pch vad det kommer innebära...
15/8 Här hemma är allt på det lugna, vi är samtliga förkylda och Alva har stannat hemma från dagis idag. Jag var nere hos frisören en sväng för att bli blond igen, efter att ha sprutat massor med nässpray (Otrivin Comp, love it!).
Nu väntar The Hunger Games och mys i soffan.
16/8 Vaknade av att Alva satt och "läste" en bok. Lyfte över henne i vår säng och slumrade till. Vaknade sedan av att hon spelade spel på pappsens mobil, haha! Hur har hon lärt sig?
20/8
Måndag morgon, verkligheten är här och det är dags att starta höstterminen. Låter väldigt deprimerande men det ska bli skönt att komma igång igen. Jag hade gärna haft mer tid med Alva dock...
I lördags var vi i Svalöv på bröllop för Michelle och Tobias. Det var även dop för deras fina dotter Tove. Tack för att vi fick ta del av er dag, jag är alldeles för känslig för att klara mig igenom något sådant med torra ögon... Fint var det!
Framåt kvällen var det sedan hawaiifest. Vädret var perfekt och vi njöt av god mat och gott sällskap, Alva somnade i vagnen vid 20 sedan var vi kvar till 23 eller så då vi kände att det avr dags att bege sig hemåt. :)
På grund av inbrottet får ni nöja er med att få uppdateringar efter att saker har hänt, jag vill inte berätta var vi ska eller hur länge vi ska vara borta. Det gäller att bli mer försiktig nu helt enkelt. Hoppas ni nöjer er med det ändå...
Ta hand om er och varandra!!
Ikväll är det premiär för Ensam mamma söker och Robinsson. Jag kommer titta!
Alva somnade fort efter en dag på dagis, hon trivs, det märks. Och det är till stor del på grund av de fantastiska pedagoger som jobbar där!
P-H är på styrelsemöte för att diskutera hur bostadsföreningen kan bli bättre, men jag vågar nog påstå att den redan är toppen. Och de flesta grannar är riktigt goa. Jag trivs så bra här, men pga inbrottet känner man sig ändå numera otrygg...
22/8
Inatt har Alva haft nattskräck. Vilket innebär att hon skriker, snyftar, slår omkring sig av panik, utan att vara vaken. Det går inte att få kontakt med henne då. Så när hon väl somnade däckade vi alla... och försov oss. Inget roligt att komma sent till dagis, men jag hoppas de förstår...
Mysigt med regn idag förresten. Tur man har en crosstrainer så att man kan träna hemma framför TV:n ikväll. :)
24/8
Alva hade en dålig natt igen. Funderar på att stanna hemma med henne imorgon så att hon får vila. Det är ju många intryck nu när dagis satt igång ordentligt så hjärnan går på högvarv under natten för att bearbeta allt. Det leder till en ledsen tjej med mardrömmar.
Ibland blir man besviken på sig själv. Ibland ångrar man ingenting.
Jag tycker det är så fridfullt på kvällen när man ska sova. Man låter tankarna vandra fritt i ett oändligt universum, som till sist flyter ihop och blir drömmar.
Förväntan, hopp, vilja. Beskrivande ord.
26/8
Denna helg har rusat förbi! Vi har spenderat den med att fixa övervåningen så att Alva fick sitt eget rum, det största så hon har mycket plats att leka på. Inatt är första natten där och jag hoppas att det kommer gå bra! (Ja, lite nervös är jag!)
Ikväll åkte vi även en sväng till Alvas kusiner och tjejerna har så kul tillsammans!! Inga bebisar längre utan de kommunicerar med varandra, bjuder varandra på låtsas te och kör dockvagnar ihop...
Befinner mig nu i sängen och kommer däcka alldeles strax.... God natt!
30/8 Jag vet inte om det är vädret eller vad det kan vara för jag är så enormt trött numera... Det är nog det enda tråkiga med hösten! Annars tycker jag det är rätt mysigt när hösten närmar sig.
Den 10 september är det dags för ett möte med min läkare för att diskutera olika möjligheter. Jag vet ju vad jag vill men vi får se hur det blir....
Saknar Alva hela tiden nu när hon börjat på dagis igen, helgerna är alldeles för korta för att hinna umgås ordentligt. Men allt jag gör, gör jag för hennes skull! Att man kan älska någon så mycket!
Mest babbel idag... Men man måste få rensa tankarna ibland.
4/9 Polisen ringde idag med lite frågor angående beslagtagna stöldföremål som är våra. Fick även veta att häleriärendet inte är nedlagt så en kille sitter fortfarande häktad! Det gjorde min dag trots en hemsk förkylning och yrsel....
På måndag är det dags att träffa min läkare för bedömning angående en eventuell behandling. Jag hoppas och tror att det går vägen! Även om jag knappast blir stöttad från många håll så måste jag välja det jag anser vara rätt... När jag är redo för det berättar jag mer.
Hoppas ni får en trevlig kväll allihopa!
Kram och snor
14/9 I måndags var jag hos läkaren och diskuterade angående min övervikt. Det kändes så otroligt skönt och befriande på något sätt, och jag kom verkligen till insikt med min situation. Jag är inte fet för att jag är lat, äcklig, dum i huvudet. (Inte enbart iallafall). Utan det grundar sig på något djupare, och det är viktigt att förstå VARFÖR för att kunna FÖRÄNDRA.
Min älskade lilla bustjej var hemma från dagis idag då personalen hade planeringsdag. Vi har haft det jättekul! Och hunnit plocka undan en del. Dock var vi båda trötta efter en vaken natt!
Äntligen helg och nu blir det mys med familjen! :-)
Nu är det dags att säga hejdå (haha, teletubbies), nu har jag skrivit blogg i flera år, sedan jag var en liten skitunge rent ut sagt! Tiden har gått så jäkla fort och det har hänt så mycket.
Idag är det en bra dag. Jag trodde denna blogg skulle avslutas med något tråkigt och negativt. Istället kan jag, utan att avslöja för mycket, berätta att två personer är tagna för inbrottet. Och med det avslutar jag. Som ett happy ending typ, fast i minimal form.
Helst hade jag ju velat få fred på jorden, vilket bra avslut det hade varit! Eller det hade räckt med att se till så att alla barn och djur hade haft det bra... Varelser som inte kan tala för sig själva, det brinner jag starkt för.
Men dagens goda nyhet får räcka, och denna nyhet var inget jag trodde jag skulle få uppleva, med tanke på att det gått en bra tid sedan inbrottet skedde.
Snart kan vi iallafall lägga detta bakom oss och börja på något nytt.
Magen vill inte bli bättre, oroskänslan ligger där och gör sig påmind konstant. Vad jag än gör. När jag går nere på stan så ser jag mig omkring efter folk som ser misstänksamma ut, folk som stämmer in på det vittnen har berättat. Kommer man någonsin över det? Jag släpar min nya dator med mig för att inte lämna den hemma oövervakad. Låser dörren även om det inte känns speciellt lönt, det var ju inte svårt att bryta upp dörren.
Jag känner mig våldtagen. Och jag är äcklad över att någon äcklig idiotmänniska rotat igenom våra saker. Ja, det är nog främst det. Prylarna kan jag vara utan, men känslan av att någon/några varit här hemma och kollat igenom alla rum, in i minsta vrå, gör mig ÄCKLAD.
Det tragiska är att vi inte fått någon positiv respons från polis, trots att de har mycket information. Och som jag nyss läste, enbart fyra procent av alla inbrott klaras upp i Sverige. Av 22 000 inbrott förra året så är enbart 1000 personer tagna av polis. Jag blir rädd. Så jävla rädd...
För att tala om något positivt i dagens inlägg... Idag träffade jag upp Jessica och Maria på Malmö Stadsbibliotek för att gå igenom lite skolsaker. Det gick relativt fort. Efter det begav jag mig till Landskrona där jag mötte upp P-H, Alva och familjen Leveau i Karlslundsparken. Vi fikade och hade det bra i solen, innan vi begav oss hemåt igen. :)
Vaknade relativt utvilad till regnets porlande utanför fönstret, hörde P-H och Alva på nedervåningen. Kort därefter kom en snickare för att fixa en ny altandörr till oss, ny, bättre, inbrottssäker dörr som kanske kan ge oss lite mer trygghet. Då begav jag och Alva oss ner till en lekplats där vi mötte upp familjen Leveau. Barnen fick leka lite i regnet innan vi till sist gav upp och gick hem igen.
Därefter har dagen gått i raketfart även om vi inte hunnit göra mycket. En elektriker var här och fixade eluttaget, kattungen Mimi flyttade hemifrån till en familj utanför Lund. Alva sov bara middag en knapp timme och däckade därför redan vid halv sju.
Nu blir det lite filmmys med mitt hjärta sedan hoppar jag nog också ner under täcket. Trött som jag är...
Man tror man vet var man har allt och alla, men plötsligt av en slump blir allt annorlunda. Det räckte med att någon fick för sig att ta sig in i vårt hem, rota igenom våra saker och sno åt sig det han tyckte var av värde. Det räckte för att förstöra och bryta ner oss totalt. Nu får vi bygga upp den där tryggheten igen, bygga upp ett hem som förstördes.
Kommer vi bo kvar? Kommer vi flytta? Det har vi inte bestämt än. Men en sak är säker, det kommer inte finnas en möjlighet i världen att en inbrottstjuv kommer kunna bryta sig in i huset igen. Iallafall inte komma ut härifrån levande.
Jag är otroligt tacksam för att jag har min familj. Vi kommer ta oss igenom detta, förhoppningsvis lite klokare och lite försiktigare. Bloggen kommer dock stängas ner såfort jag hunnit göra en bok av den. Sedan kommer jag fortsätta skriva på en ny, mer anonym sida där det kommer bli snålt med bilder och information. Tyvärr - men det är ett krav för att jag ska kunna känna mig trygg igen.
Välkommen till min blogg, driven av en spontan men jordnära tjej i Malmö. Här bor jag med min fina sambo och vår underbara dotter, som föddes i november 2010. I denna blogg kladdar jag ner alla mina tankar och åsikter om det som sker i mitt vardagliga liv. Självklart blir det en del bebissnack då lillan upptar nästan all min tid. Hoppas du kommer trivas!
Mohaha! Skojade bara ;) Gick ni på det? 
