Magen vill inte bli bättre, oroskänslan ligger där och gör sig påmind konstant. Vad jag än gör. När jag går nere på stan så ser jag mig omkring efter folk som ser misstänksamma ut, folk som stämmer in på det vittnen har berättat. Kommer man någonsin över det? Jag släpar min nya dator med mig för att inte lämna den hemma oövervakad. Låser dörren även om det inte känns speciellt lönt, det var ju inte svårt att bryta upp dörren.

 

Jag känner mig våldtagen. Och jag är äcklad över att någon äcklig idiotmänniska rotat igenom våra saker. Ja, det är nog främst det. Prylarna kan jag vara utan, men känslan av att någon/några varit här hemma och kollat igenom alla rum, in i minsta vrå, gör mig ÄCKLAD.

 

Det tragiska är att vi inte fått någon positiv respons från polis, trots att de har mycket information. Och som jag nyss läste, enbart fyra procent av alla inbrott klaras upp i Sverige. Av 22 000 inbrott förra året så är enbart 1000 personer tagna av polis. Jag blir rädd. Så jävla rädd...

 

För att tala om något positivt i dagens inlägg... Idag träffade jag upp Jessica och Maria på Malmö Stadsbibliotek för att gå igenom lite skolsaker. Det gick relativt fort. Efter det begav jag mig till Landskrona där jag mötte upp P-H, Alva och familjen Leveau i Karlslundsparken. Vi fikade och hade det bra i solen, innan vi begav oss hemåt igen. :)