Jag förstår inte...
Pang. BOOM.
Så fick jag en käftsmäll. Och den svider fortfarande riktigt ordentligt. Gråten sitter i halsen. Äckliga svin som har förstört den trygghet jag en gång förlitade mig på.
Jag brukar inte direkt vara känd för att vara realistisk, jag satsar gärna allt jag har och siktar mot skyhöga mål. Vill jag något så ser jag till att det händer. Bortskämd, kan man kanske säga.
Sen kom inbrottet och allt därtill och det har förstört den delen av mig, den delen som trodde på det goda, fina.
Men steg för steg försvann obehagskänslan. Inte helt men livet kunde på något sätt gå vidare, det var möjligt att fokusera på att leva igen med en vardag och allt vad det innebar.
Nu, idag, blev det dock ett brutalt uppvaknande och allt kom tillbaka. Den där käftsmällen sved. OTROLIGT MYCKET.
Fan vad det låter patetiskt i stora öron. Ögon som sett värre saker skrattar åt mig. Men det är inte förrän man är där. I situationen som vänder hela livet ut och in, som man förstår. Så ni kan dömma mig hur mycket ni vill, men har ni inte suttit här, exakt här där jag sitter, så kan ni inte veta.
Jag vill bara att det ska bli som förr igen.
Kommentarer
Trackback
