Well, what to do? Jag kan inte somna och jag hamnar i ett tillstånd när jag inte orkar känna efter om jag är trött. Kroppen reagerar inte genom att gäspa, jag kliar mig inte i ögonen utan jag sitter rakt upp och ner och lyssnar på musiken, den lugna. När jag stänger av den i omgångar och ger till mig själv "nu måste du sova!!" lyssnar jag istället på tystnaden och eftersom den om inte är ännu jobbigare och energikrävande sätter jag på musiken igen och surfar ytterligare ett tag.

Underhåll mig någon!

Vem är jag och är jag den jag vill vara?
Det är frågan jag bör lista ut svaret på och om bilderna inte stämmer överens är det vad jag bör jobba på.

Thats me in the corner.

Klockan är nio. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag lyssnar på musiken och har en svårförklarad illussion av hur verkligheten bör kännas och hur den egentligen känns.

Gamla mönster. Gamla vanor - ny verklighetsnärvaro.

Det är dags för mig att jobba med mig själv. Jag har tappat min självkänsla en bit de senaste åren. Jag har tappat bort den del av mig som trivs med att vara med mig själv och kan se det positivit, mysigt och bra med mitt eget sällskap. Som inte har en svårförklarad illussion om hur livet ska se ut med prins på häst, nån som sjunger nedanför fönstret eller någon annan skit.

Förr kallade jag prinsarna i min saga för players och de goda gärningarna gjorde de bara för att få ligga. Inte för jag var nån jävla prinssessa iallafall.

Nu... nu börjar jag hoppas igen. Sakta men säkert vågar jag tro att det ändå finns äkta prinsar, som verkligen vill mig väl. Jag hoppas det, jag vågar nästan tro på det också. För varje gång vi ses så tror jag lite mer.

Det dom sjunger om i låtarna är kanske ingen illusion. Det är en verklighet. Min verklighet.

"Det spelar ingen roll om du håller mig hårt
Ingen kommer minnas om hundra år
Jag är rädd att man glömmer, glömmer allt
som vi glömde att vi älskade varann."


Jag kan inte sluta älska just den meningen i just den låten. Jag kan inte sluta känna att det går rakt in i hjärtat och att det känns ungefär som att snurra 30 varv snabbt för att sedan försöka fokusera blicken och stå stilla på en vacker solnedgång. Jag spenderar en av mina 27.000 dagar med att känna en viss form av obalans. Jag vet inte om det beror på att jag drömt oroligt, osäkerhetskänslan eller något annat. Men jag hoppas att lite frisk luft så småningom kommer få mig att känna mig lite mer stabil och glad.

Nu är det snart dags för lite party party! Ska städa undan lite först och plocka fram snacks sen ska väl folk börja komma. Om det inte blir som förra gången dock, då folk sa i sista minuten att dom inte kom.. hmm. Men men, jag är inte bitter! Vi kör ikväll på nytt! Är det någon som vill komma så är det bara att slå en plingeling :)

 

ICA-butik, norra Stockholm

En kille ~23 sitter i kassan. Ett par i samma ålder lägger upp sina varor - kondomer, chips och dipp - på bandet. Killen i kassan ser ut att anstränga sig för att verka oberörd över kondomerna.
Kassakillen: Så ni ska hem och dippa ikväll?
Paret ser besvärat ut.
Kassakillen: Ööh, oj! Förlåt, jag menade…
Paret betalar och försvinner snabbt därifrån.

Varför får inte jag vara med om dessa roliga händelser? ;)

Vi har nyss varit och sett Avatar på bio i 3D. Det var en helt underbar film med ett budskap hela världen borde lyssna på och ta åt sig! Den får en verkligen att tänka...

(bild från nyår, morötter är gott ;)

Det känns så konstigt att det är så många timmar på dygnet som jag kan göra vad jag vill på och gör ingenting på. Jag steg upp klockan åtta idag, trots att jag inte sovit bra alls inatt. Det blir alltid så när jag sovit bredvid älsklingen flera dagar och sedan kommer hem till en tom och ensam säng. Inatt vaknade jag varje timme men somnade om lika snabbt efter att ha sniffat lite på hans tröja. Hans doft är som en drog!

Idag ska jag jobba för första gången på två veckor, det ska faktiskt bli skönt att komma tillbaka och se vad som hänt sedan jag var där sist. Hur många kan säga det om sitt jobb? Två veckor till ska jag jobba sedan börjar skolan i Kristianstad... En underlig känsla att bli student igen.

Nyårskvällen var fantastisk och så galetjäkla kall men vi hade skoj. Fulla människor ska inte skjuta raketer, så är det bara. Trots att ingen blev skadad den kvällen så var det otroligt löjligt att tända på raketer upp och ner så hela marken smäller. Turligt nog hörde ingen av de idioterna till vårt sällskap!
I lördags fyllde hjärtat 26 år och jag väckte honom med frukost (läs: plättar) på sängen. Han fick presenter som han verkade nöjd med. På kvällen åt vi på Jenses Böffhus med Camilla, Daniel och Jim. Sedan tog vi några drinkar på Harry's innan vi åkte hem.
Dagen därpå bjöd vi hans familj på middag och hade en fin kväll med mycket skratt och lek. Hans systerdöttrar är så söta. :)

 
Jag och världens bästa Milla.                                                           Världens bästa pojkvän och jag.

Till sist:
Klart det känns, men de är ingenting som varar för evigt. Att smussla "bakomryggen" känns lite lågt men jag är i inte lojal mot dig när du inte är lojal mot mig. Första bästa chans till min fördel så är de hejdå.

2010 är på ingång och 2009 blir ett minne blott! Jag har ingen "nyårskänsla" direkt men om några timmar slår klockan tolv vare sig jag har rätt känsla eller ej. Innan dess ska jag hinna med att åka hem till Pejhåå, byta om och fixa allt, sen till Daniel, käka en god middag, dricka lite gott och umgås med trevliga människor! Det kommer bli finemang hoppas jag. :)

Vad har hänt under 2009? Det är nog bra mycket som har hänt under denna tid och vissa saker har varit roligare än andra. Kaos har det varit men även många fina stunder, människor har kommit och gått i livet och somliga har bidragit med mer än andra har. Tack för ett trevligt 2009 Hanna, nu har du alla möjligheter att göra 2010 ännu bättre och ännu mer minnesvärt!

Jag hoppas att ni får ett fint nyårsfirande och glöm inte att lägga nya löften och att gå in i det nya året med glada miner och inte vara så tankfulla! (Dubbel bemärkelse).

---

Vissa stunder känns rätt, andra känns fel. Felkänslan är starkare än rättkänslan och jag får en ständig påminnelse inombords om att det är fel tidpunkt i livet, och ännu en gång flyr jag det goda för att hålla stenhårt till det dåliga. Men. Det löser sig.

2010 ska bli mitt år!

När jag lyssnar på denna musik så inser jag hur jag är poppigt fast i en jävla trend som inte speglar det som faccinerar mig! Damn it. Jag vill ha det där snygga håret med galet mycket volym som tjejen på vimmelkorten har, jag vill ha kläderna som den där kända modellen har och jag vill helt enkelt vara den tjej jag inte är! Denna spelpjäs passar de moves som jag vill framhäva för tillfället men.. gah. Ibland vill jag bara vara någon jag inte är. Äta det jag inte äter och kyssa den jag inte får. Vara rebell och gilla läget.

Och sen ibland...

Ibland är jag så jävla nöjd över att leva det liv jag lever och vara den jag är.
Precis nu, hela tiden. No more. No less.

Förändrad situation väcker frågor till liv, men screw it!
Take it off. You got to shave it off babe for me! And I like what I see!

Jag söker ständigt, men jag vet inte vad jag söker. Försöker klura upp vad jag anser vara livskvalitet, vad jag vill uppnå, vad jag drömmer om och vad jag vill ska bli verklighet? Vilka mål har jag att sträva efter? Vad vill jag?! Jag önskar så jävla mycket att jag bara visste, att jag kände.. men jag känner inte. Allt känns rätt och fel på samma sätt, all likgiltighet bara öser över mig.

Ibland väljer jag att vara ytlig och ibland vill jag vara riktigt djup, utan botten.

När jag tittar inuti mig själv, när jag ransakar mitt inre ser jag mig själv slicka i mina egna sår. Jag gör det gång på gång, jag vill inte låta allt läka ihop, jag kan inte låta vissa saker läka ihop och ta lärdom efter dem, för det okända kan vara mer skrämmande än det som man känner till.

För varje gång jag ser din blick och hör dina ord med en sötma av förvriden känsla av upprördhet, för varje gång tvingar du mig isolera bort dig ännu ett steg. Jag tiger, jag säger inte allt längre, jag vill inte vara ett med dig. Bekanta hör dig, vänner lyssnar på dig och dom allra närmaste lyssnar på det du inte säger. Du är på steg tre, jag vet att du vet bäst i detta fall och att jag går emot mig själv, men det hjälper mig att slicka såren, att följa mitt mönster som jag såväl känner till. För varje gång jag hör dig säga något som gör mig upprörd, en form av råd som följer din norm så blir jag rasande. Jag fylls av ilska på några sekunder som jag håller i schack. Jag vill skrika, hata dig men inom mig vet jag att du är så nära och det är dig jag älskar. Jag vet att du bara vill mitt bästa och att du har rätt i allt, men jag vill inte.

Jag gör ett aktivt val att leva i situationen och den enda som våldtar sig själv är jag, jag är trasig och vägrar att laga mig själv. Jag mår på ett destruktivt sätt bra av att vara trasig. Att fantisera om en värld med en romantificerad bild och vara långt ifrån den. Rädslan för att komma nära den gör att jag isolerar mig och håller mig på avstånd från det bra. Jag väljer att blunda och inte se. Men samtidigt så har jag ögonen vidöppna och ser allt. Jag ser hur jag i omgångar tynar bort och slutar existera på ett balanserat sätt. Jag spelar stundtals ett spel för galleriet, lägger på mig masken som jag vet att alla vill se och jag lurar inte bara omgivningen utan främst lurar jag mig själv. Fast när jag mår bra så sammarbetar inte dessa två insidor, när jag inte tänker så känner jag inte efter tänkandet, då lurar jag inte mig själv utan då mår jag bra i situationen som jag väljer att leva i. Så vad gör man? Slutar tänka och blir emotionellt likgiltig på heltid med kaos emellanåt, eller tänker på tokförjävlamycket och är ständigt i behov av isolering och depp? I just don't know.