Vem är jag och är jag den jag vill vara?
Det är frågan jag bör lista ut svaret på och om bilderna inte stämmer överens är det vad jag bör jobba på.

Thats me in the corner.

Klockan är nio. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag lyssnar på musiken och har en svårförklarad illussion av hur verkligheten bör kännas och hur den egentligen känns.

Gamla mönster. Gamla vanor - ny verklighetsnärvaro.

Det är dags för mig att jobba med mig själv. Jag har tappat min självkänsla en bit de senaste åren. Jag har tappat bort den del av mig som trivs med att vara med mig själv och kan se det positivit, mysigt och bra med mitt eget sällskap. Som inte har en svårförklarad illussion om hur livet ska se ut med prins på häst, nån som sjunger nedanför fönstret eller någon annan skit.

Förr kallade jag prinsarna i min saga för players och de goda gärningarna gjorde de bara för att få ligga. Inte för jag var nån jävla prinssessa iallafall.

Nu... nu börjar jag hoppas igen. Sakta men säkert vågar jag tro att det ändå finns äkta prinsar, som verkligen vill mig väl. Jag hoppas det, jag vågar nästan tro på det också. För varje gång vi ses så tror jag lite mer.

Det dom sjunger om i låtarna är kanske ingen illusion. Det är en verklighet. Min verklighet.