Tänk att ett tillfälle av kaos kan förstärka känslor, tankar och funderingar som aldrig fanns men som tydligen existerar. En längtan efter din närhet, en längtan efter det vackra i fantasin gör sig ständigt påmind och en känsla av värme inombords infinner sig. Allt detta är en illussion, det är mitt destruktiva jag som talar, den andra sidan som så gärna vill göra sig påmind. Som vill falla för det farliga, som vill göra tankemässiga val som får mig att må sådär dåligt, som får mig att tänka, känna istället för att existera och leva i nuet...

Om din situation hade sett annorlunda ut. Hade jag ställt mig på samma sida om den emotionella spärren eller hade jag känt något annat? Jag ger dubbla budskap och förvirrar mig själv i samma veva. Varför är människans känslor och tankar så beroende av de andra inblandade parterna? På samma sätt som jag kan styra kan jag även bli styrd. Jag gillar inte känslan av att jag ger dig en betydelse i mitt liv men guess what, thats reality right now. På samma sätt som jag kan bli en emotionell risk för dig så kan du bli en emotionell risk för mig. 

    
Ljuva mönster, just kill me.