Jag söker ständigt, men jag vet inte vad jag söker. Försöker klura upp vad jag anser vara livskvalitet, vad jag vill uppnå, vad jag drömmer om och vad jag vill ska bli verklighet? Vilka mål har jag att sträva efter? Vad vill jag?! Jag önskar så jävla mycket att jag bara visste, att jag kände.. men jag känner inte. Allt känns rätt och fel på samma sätt, all likgiltighet bara öser över mig.

Ibland väljer jag att vara ytlig och ibland vill jag vara riktigt djup, utan botten.

När jag tittar inuti mig själv, när jag ransakar mitt inre ser jag mig själv slicka i mina egna sår. Jag gör det gång på gång, jag vill inte låta allt läka ihop, jag kan inte låta vissa saker läka ihop och ta lärdom efter dem, för det okända kan vara mer skrämmande än det som man känner till.

För varje gång jag ser din blick och hör dina ord med en sötma av förvriden känsla av upprördhet, för varje gång tvingar du mig isolera bort dig ännu ett steg. Jag tiger, jag säger inte allt längre, jag vill inte vara ett med dig. Bekanta hör dig, vänner lyssnar på dig och dom allra närmaste lyssnar på det du inte säger. Du är på steg tre, jag vet att du vet bäst i detta fall och att jag går emot mig själv, men det hjälper mig att slicka såren, att följa mitt mönster som jag såväl känner till. För varje gång jag hör dig säga något som gör mig upprörd, en form av råd som följer din norm så blir jag rasande. Jag fylls av ilska på några sekunder som jag håller i schack. Jag vill skrika, hata dig men inom mig vet jag att du är så nära och det är dig jag älskar. Jag vet att du bara vill mitt bästa och att du har rätt i allt, men jag vill inte.

Jag gör ett aktivt val att leva i situationen och den enda som våldtar sig själv är jag, jag är trasig och vägrar att laga mig själv. Jag mår på ett destruktivt sätt bra av att vara trasig. Att fantisera om en värld med en romantificerad bild och vara långt ifrån den. Rädslan för att komma nära den gör att jag isolerar mig och håller mig på avstånd från det bra. Jag väljer att blunda och inte se. Men samtidigt så har jag ögonen vidöppna och ser allt. Jag ser hur jag i omgångar tynar bort och slutar existera på ett balanserat sätt. Jag spelar stundtals ett spel för galleriet, lägger på mig masken som jag vet att alla vill se och jag lurar inte bara omgivningen utan främst lurar jag mig själv. Fast när jag mår bra så sammarbetar inte dessa två insidor, när jag inte tänker så känner jag inte efter tänkandet, då lurar jag inte mig själv utan då mår jag bra i situationen som jag väljer att leva i. Så vad gör man? Slutar tänka och blir emotionellt likgiltig på heltid med kaos emellanåt, eller tänker på tokförjävlamycket och är ständigt i behov av isolering och depp? I just don't know.