People always leave
Så var det det där med vänskap. Tydligen är jag inte gjord för att ha eller behålla någon djupare vänskap. Det har jag liksom aldrig lyckats med. En vild gissning på vad som ligger bakom är ju att jag aldrig vågar öppna mig tillräckligt mycket, jag släpper inte in någon på djupet. Kan inte själv förstå varför det blivit så... Eller hur jag ska ta mig ur den där onda spiralen.
Människor lämnar en ändå alltid, så det finns ingen större mening med att våga öppna sig när man ändå bara blir sviken till slut.
<3
Torsdag/Fredag/Lördag
Som tur var mådde fröken Alva helt okej på morgonen, utöver hostan. Så hon valde att ta på sig mjukiskläder och bege sig till förskolan med sin gosevovve. Bra beslut! För kul hade hon. Med fika, nalledisco och lekar. 😊
Igår stannade Minna hemma med sin fina pappa medan jag och Alva tog en tur till Center Syd för att byta kläder och fixa presenter. Det var riktigt mysigt att åka bara hon och jag, och skönt att veta att det funkar bra även med flaska för Minna. Träffade även på fina Ammy som jobbade, och jag skojar inte när jag säger att hon är en av de snällaste som finns. ❤️ Såklart sov Alva när vi väl var framme. En napp hade hon också letat upp. Stackaren har svåååårt att slita sig från dom...
På väg hem körde vi en liten omväg genom min barndomsbyhåla, Marieholm. Vilken känsla det är att vara där och vilka minnen som dyker upp. Det är också rätt ofattbart att jag snart börjar jobba på den förskola där jag själv gick som liten! Dessutom med några av de pedagoger som jobbade där då. Jag längtar, samtidigt som jag är nervös... Konstig känsla.
Vi stannade iallafall vid Leklandet och köpte lite fredagsgodis Och tittade där jag bodde. På bilden står Alva vid ån där jag fiskade som liten..
Efter det var det dags att köra hem och göra oss klara inför kalas. Min fina storasyster fyllde 40 i torsdags och hade blivit överraskad av min svåger med middag, teater, hotellövernattning och SPA. Under tiden förbereddes det kalas hemma hos dom och när de kom stod familj och vänner i dörröppningen och sjöng. Hon blev minst sagt överraskad, eller hur? 😝
Idag väntar nästa kalas, hemma hos Alvas kusiner.
Men först blir det en massa mys med mina älskade barn... ❤️
Dessa sjukdomar...
Då var det dags igen. Stackars Alva har fått världens hosta och förkylning nu. Hon vaknar och gråter av allt hostande, tycker så synd om henne...
Imorgon är det nallefest på förskolan, barnen får komma i pyjamas med sitt favoritgosedjur. De bakade muffins idag att ha till festen imorgon. Hon kommer bli förkrossad om hon inte får gå. Hoppas, hoppas hon mår okej när hon vaknar!
Nu ska jag äta. Alldeles, alldeles för sent men jag har bara lyckats få i mig två mackor idag så det är ett måste.
Mina hjärtan! ❤️
Att inte räcka till...
Det är inte helt lätt när man är van att få ha mamma och pappa helt själv i 3,5 år sedan plötsligt dyker det upp en krävande bebis som tar all uppmärksamhet.
Vår lilla solstråle... Det sista jag vill är att hon ska känna sig ensam. Det får mig att önska att tiden kunde gå, så att Minna blir lite äldre och inte är lika beroende av mig. Någon dag snart ska Alva dock få ha både mamma och pappa helt för sig själv på utflykt medan Minna myser hos mormor och morfar. Längtar!!! <3
Idag har jag ammat, ammat och ammat lite till. Annars har Minna bara gnällt... Och det är nog det som till viss del blev för mycket för fina, fina storasyster. Vi kom iallafall iväg till lekplatsen en runda!
Nattliga funderingar
Som vanligt däckade jag såfort Minna stängde sina blå vid 22-tiden. Så var det med den "egentiden". Vaknade vid 05 av att hon bökade runt i sin säng och nu ligger hon i min famn och mumsar... Lite rutin har det blivit. Man kan ju inte påstå att man har mycket tid över till sitt förhållande med en bebis, sömn prioriteras högt upp på listan!
Så när man sitter här och alla andra sover känner man sig verkligen ensam. Den där hopplösheten man kände i början efter förlossningen sköljer över en och man vill bara gömma sig under täcket. Men jag vet ju att det är värt allt i slutänden, det är bara att hålla ut.
Nu ska jag lägga henne i sin säng igen och hoppas på att få sova lite till innan det är dags att gå upp och ta sig an en ny dag...
Vaken
Ibland blir jag otroligt förbannad på mig själv. Som nu till exempel. Vad gör jag vaken nu när Minna sover?!
Blunda.
Somna om.
Nä, omöjligt.
Så jag ligger här med stirrande ögon rakt ut i mörkret och känner hur tiden går.
Nu är det höst!
Är det onsdag idag? Jo, tydligen. Jag som trodde det var onsdag igår. Dagarna flyter samman när man lever i sin lilla bebisbubbla. Promenerar till förskolan på morgonen med storasyster, gör bebisaktiviteter under dagen och hämtar sedan storasyster på eftermiddagen. Städar när man hinner, vilket är i princip aldrig!
Fanken vad kul det var i lördags! Vi firade Michelles födelsedag på Malmö Arena med David Hasselhoff... Och några tusen andra människor men det behöver vi inte nämna. ;) Kvällens höjdpunkt var Scooter. Riktig nostalgi sedan jag bodde i Tyskland. Man kan verkligen längta tillbaka till alla rave där... Det var iallafall skönt att komma ut lite, första gången på två år. Men som man brukar säga, borta bra men hemma bäst <3
I söndags var vi alla så extremt trötta att vi inte gjorde något vettigt överhuvudtaget. Till slut blev vi så trötta på oss själva att vi begav oss iväg till Söderåsen, vilket var det bästa beslutet vi kunde göra. Alva var så lycklig och euforisk! Hon älskar verkligen naturen..
På sista bilden beslutade sig Alva för att fiska med en pinne hon hittat. "Titta mamma, på min fiskpinne!" ;) <3
Uppdatering av läget
Fortsätter skriva här med lösenord, som kommer ändras snart. Ni som vill vara kvar kan ju kommentera. Stannar här eftersom att jag snart börjar jobba, och vill då inte ha en öppen blogg för alla att se.
Förra veckan var jag hos psykologen för sista gången. Det har varit så fantastiskt att få prata med henne! Jag vet inte vad jag skulle gjort annars. Jag mår numera så pass bra att jag kan stå på egna ben, med verktygen att själv kunna hantera problem längs med vägen.
Jag älskar att vara mammaledig just nu! Det är föräldragrupp, mammaträffar, gos med bebis och bus med storasyster varje dag. <3 Minna sover oftast 6-8 timmar per natt och skriker bara ibland när hon är hungrig eller trött. Ingen magknip, ingen förstoppning.. Ja, det går bra nu helt enkelt. Men jag vet ju också att det kan ändras på två röda - så jag försöker ta en dag i taget!
Ska verkligen försöka blogga mer frekvent... Försöka ;)
Bilden visar hur mycket som kan ändras på två månader...
Förlossningsberättelse - Minna (kommer revideras!)
Dagarna gick och vi kände oss säkra på att förlossningen skulle sättas igång tidigare än beräknat, storasyster hade ju tittat ut väldigt nära BF-dagen och statistiken sa ju att nästa barn kommer tidigare. Men det beräknande datumet kom och gick lika fort igen. Det var sommar och vi åkte på utflykter till stranden, till marknader och andra aktiviteter. Allt var jobbigt, magen var gigantisk och sömnen därför också lika med noll. Efter en vecka började vi ställa in oss på igångsättning och vi blev ombedda att ringa in exakt två veckor över tiden. Det var en måndag som vi skulle få vräka lilla mini. Det bästa med att veta exakt när förlossningen skulle ske var att vi kunde förbereda i lugn och ro. Kvällen innan tog vi med oss lite picknick-gott och åkte till Scaniabadet i Malmö med min syster och svåger. En helt underbar kväll med fin solnedgång över havet. Vi skojade om att det skulle sätta igång på natten! På kvällen förberedde vi det sista och gick sedan och la oss, glada och förväntansfulla över nästa dag när vi äntligen skulle få träffa dig, även om vi skulle få tvinga ut dig.
Runt två, tre på natten vaknade jag av ett klick, ett ljud som nästan lät som att någon knäppte med fingrarna. Halvsovande som jag var tänkte jag inte så mycket på det, men märkte hur det började bli blött. Som en blixt slog det mig att det var vattnet som gick!!! Jag hade duschat på kvällen och som tur var lagt handduken bredvid mig. Snabbt tog jag den mellan benen och ställde mig upp. SPLASH! Hela handduken och golvet fylldes med fostervatten… Jag väckte P-H som blev helt förvirrad. ”Men nä, alltså.. vi har ju bokat igångsättning imorgon.. ju…”. Jag ringde in till förlossningen som frågade sina rutinfrågor och bad mig ringa tillbaka på tidig morgon om inte värkar startat till dess.
Och ja. Värkar startade någon timme senare, det gjorde rejält ont och jag klockade dom med 4-7 minuters mellanrum. Men de avtog och jag somnade. Redan vid sju ringde jag in till förlossningen och de sa att eftersom jag ändå var bokad för igångsättning så kunde vi åka in. Vi tog vår packning och begav oss.
Det kändes konstigt att åka till förlossningen utan att ha ont. Vi blev visade till rum 4, ut mot gatan, och fick träffa en barnmorska och en undersköterska, båda två väldigt professionella och trevliga. Fortfarande var det svårt att förstå att det var dags efter så lång väntan! De satte CTG på mig, och mätte mina minimala värkar, jag blev även undersökt var och öppen ca 4cm. Vi pratade lite om smärtlindring och efter någon timme bestämdes det för att hjälpa värkarna med lite värkstimulerande dropp. Då satte det minst sagt fart! Och ONT gjorde det! Smärtan var mycket, mycket värre än jag kom ihåg men ändå hanterbar tack vare lustgasen, men efter någon timme var smärtan så olidlig att jag bönade och bad om en epidural. De påstod att det inte var lönt för jag var rätt mycket öppen. Till slut ringde de narkosläkaren så han kunde sätta ryggbedövningen, han gjorde det mellan värkarna och sedan fick jag lägga mig ner igen. Innan den hunnit värka kände jag en ofattbar krystande känsla och började trycka på! Epiduralen hann aldrig börja verka innan det var dags för lilla mini att komma ut. Krystandet var det värsta jag varit med om i barnafödande väg, inte på grund av smärtan utan på grund av det hemska obehaget av att ha tusen människor runt en samtidigt som man ska.. bajsa.. ja, för så känns det när man ska krysta. Som om man bajsar inför publik. När Alva skulle komma till världen var jag hög på morfin och hade inte samma obehag, men nu hade all smärtlindring försvunnit ur kroppen. Krystandet varade inte länge, ca 20 minuter… Sedan hörde jag ett skrik. ALL smärta släppte direkt och jag fick upp den mest underbara lilla varelse på mitt bröst. Så lycklig, så euforisk. Hon var helt perfekt och tittade storögt med sina fina ögon. Minna var äntligen född! <3
20 AUGUSTI
Vilken skön känsla det var idag. Att öppna sig helt och bara prata. Jag kan väl säga att jag inte är det minsta skeptisk till psykologen längre, det bara klaffade direkt. Jag förstår så mycket mer nu, även om jag visste det mesta så blir det så logiskt och konkret när någon annan formulerar det med ord.
Jag förstår nu att min ångest grundar sig på en obefogad oro och ett kontrollbehov. Min rädsla kommer för att jag inte bearbetat mitt mående när Alva var bebis och hade kolik. Hon skrek och hade ont ofta timtals varje dag och jag var ett vrak, detta sitter kvar långt inom mig och jag tänker omedvetet att det är samma bebis här idag. Det blir liksom så logiskt och förståeligt när man tänker efter...
Mer om det en annan gång för nu är det matdags och tuttarna ska fram...