Onsdag idag redan, morgonen var ovanligt tung. När jag gick in till Alva för att väcka henne var det första hon sa "Mamma, jag vill inte till dagis idag..." och så började tårarna rinna ner för hennes kinder. Fy, då fick jag försöka att behålla lugnet och trösta henne och säga att det är okej att vara ledsen men att det kommer säkert bli jätteroligt på dagis.

 

Sen tog P-H över och jag kunde gå in i badrummet och böla någon minut innan jag fick samla mig och fortsätta morgonen. Det blev ju bättre sen när lillfisen vaknat till ordentligt, men hela min kropp skriker att jag vill ha henne nära mig och inte släppa taget när hon är så ledsen.

 

Det är mindre än två månader till hon blir tre år. TRE ÅR. Vad hände? Vi åkte ju nyss hem från KK. Jag minns de första veckorna som otroligt, otroligt jobbiga... Vi levde knappast i något rosa skimmer första tiden, det är väl en konstig uppfattning som många har. Det var konstant skrik på grund av magknip, såriga bröstvårtor och noll sömn. Men det var samtidigt den bästa tiden i mitt liv, det går inte riktigt att beskriva för någon som aldrig varit med om det.

 

 

Och på tal om rubriken. Här är Alva bara några dagar gammal, precis hemkommen från patienthotellet. På väg hem fick vi höra mer än en gång, "Vilken söt liten pojke!". Intressant hur färger speglar könet...