Det finaste jag har, det mest dyrbara i mitt liv är min älskade lilla flicka. Hon får mig att känna en kärlek jag aldrig trodde var möjlig! Det är något man bara kan känna för sitt barn...

Med en sådan kärlek kommer också ångest. Rädsla för att något ska hända henne, som jag inte kan rå över. Jag hade inte överlevt utan henne.

Jag har bekanta som förlorat sina barn i olyckor och hemska sjukdomar, och deras smärtor kommer aldrig läka.

Helst av allt hade jag velat skydda min lilla skatt dygnet runt, men på något sätt måste man våga släppa taget och låta henne leva och växa upp till en självständig tjej. Det är så svårt... Jag är glad för att hon inte är mer än 2,5 år, och fortfarande beroende av sina föräldrar... Men en dag kommer hon vilja bryta sig loss och stå på egna ben, hur hanterar man det?!

Lite tankar innan det är dags att hämta prinsessan på förskolan, ser framemot en eftermiddag fylld med bus och skratt! <3