Utan Alva hade jag definitivt gått under. Att hon finns, och att hon kom till är det bästa som hänt. Det är något som finns i mitt huvud jämt, kärleken till henne får inte plats i mig, känslorna svämmar över.

Praktiken går fint. Det är kämpigt dock att ha så mycket att göra både där och hemma, helst av allt hade jag inte velat missa en enda sekund av Alvas liv. För vi lever bara en gång...

Dödsångest? Mmm. Det kan vara slut närsomhelst. Jag vill ta vara på det jag har. Känslan av att förlora det är så smärtsam att jag tappar fotfästet!

Det gör ont.