Har kladdat ner detta i raketfart då jag har en bebis som är riktigt sällskapssjuk idag. Kommer förmodligen ändra längre fram när jag får min journal och ser tidpunkterna för de olika händelserna bättre. Detta är så jag kommer ihåg förlossningen iallafall! Varning för långläsning...




Söndagen den 31:a oktober var en helt vanlig dag, ytterligare ett dygn att lunka runt med en stor mage trodde jag. Men på kvällen när jag skulle gå på toaletten, precis innan det var dags att sova, gick vattnet. Jag hann inte ens dra upp byxorna när jag ställt mig upp förrän det sa splash! Trodde först att jag hade kissat på mig men när jag tittar ner och ser allt vatten inser jag att det inte var något kiss… Jag står där paralyserad i några sekunder och försöker ta in vad som just hänt, sedan kallar jag på P-H som sitter vid datorn.

Jag skickar iväg P-H för att köpa bindor för vattnet fortsätter att sippra… Ringer sedan mamma, fortfarande inne på toaletten och hon säger åt mig att mig att ringa förlossningen. Dom frågar mig en del och ber mig sedan att komma in för kontroll. Efter att ha packat klart alla väskor körde vi mot Lund.

Vi träffar en trevlig barnmorska på förlossningen som sätter CTG på mig. Hon konstaterar att vattnet har gått men eftersom inga värkar har satt igång och bebisen mår bra där inne blir vi hemskickade men ska återkomma på ytterligare en kontroll dagen därpå. Hon försäkrar oss om att om inga värkar kommer igång av sig själv så sätts jag igång inom 48 timmar från det att vattnet gått, pga infektionsrisken. Väl i bilen på väg hem sätter de dock igång till vår lycka och det blir svårare och svårare att slappna av. Under natten ringer vi in för att värkarna kommer mer och mer intensivt, men dem ber oss vänta. När vi sedan vaknar på morgonen har värkarna avtagit igen och allt var som vanligt.

Vi begav oss in på kontroll vid tolvtiden där vi får göra ett CTG till och allt ser bra ut, så vi blir hemskickade igen. Detta börjar bli otroligt tröttsamt, men tanken på att bebisen kommer snart gör att vi håller ut.

Väl hemma pratar jag med min mamma som säger att min syster åkt in till förlossningen då hennes värkarbete startat, jag kan inte låta bli att skratta! Vi som gått och skämtat om det hela graviditeten och nu är det på väg att hända…

Bara någon timme senare sätter värkarna igång igen och nu är det ingen tvekan om att det är något på gång. Till slut står jag inte ut så vi ringer och blir ombedda att åka in.

När vi kommer in på förlossningen möts vi av en barnmorska med ett leende upp till ögonen. Jag minns att jag undrade om jag såg konstig ut, eller vad det var hon tyckte var så roligt. Snart får jag veta att hon hade känt igen mig direkt, och att hon var en av de barnmorskor som förlöst min syster. Vi blir visade till ett rum dem gjort i ordning till oss, mittemot där min syster befann sig. Jag får en nattskjorta att byta om till och efter två minuter kommer min syster och svåger in med sin alldeles nyfödda lilla tjej, som hade blivit född halv fyra på eftermiddagen. Klockan var då runt halv sex. Och där kan jag tala om att jag blev motiverad! Jag ville inget hellre än att få ha vår bebis här också så jag tänkte att nu jävlar ska det födas barn här!

En CTG kopplades och man kunde följa värkarna, min fina älskling peppade mig genom dem och informerade mig när en ny värk var på igång och när den var på väg att avta. Redan då trodde jag att jag skulle dö! Fy i helvetes jävla rövhål vad ONT det gjorde! Det kändes som hela kroppen krampade långsamt, och ingen andning i världen kunde hjälpa.

Barnmorskan och undersköterskan hade så roligt åt att det faktum att jag och min syster skulle få barn på samma dag att de knappt pratade om annat, men dem tyckte vi skulle vänta med undersökning då mitt vatten gått och dom inte ville riskera någon infektion.

Efter ytterligare en stund så fick jag lustgas, eftersom smärtan var så enorm… Här har jag ingen koll på klockan men jag skulle gissa att den var runt åtta då.

Jag blir till slut undersökt och är öppen sju, nästan åtta centimeter och barnmorskan försäkrar mig om att jag definitivt kommer föda innan de slutar sitt skift halv tio på kvällen. Tidigare hade jag sagt att jag ville ha ryggbedövning, men detta intalar dem mig att jag inte behöver för det går ju så fort!

Värkarna blev intensiva och när jag väl fått kläm på lustgasen blev den min bästa vän. Det kändes som att vara extremt packad, dock jag kan inte påstå att smärtan försvann helt men man glömde bort den en stund. Detta har vi på film, älsklingen tyckte tydligen det var riktigt underhållande…

Tiden går och jag blir undersökt igen, jag är nu öppen nio centimeter men den ena tappen är inte helt borta. Barnmorskan och undersköterskan slutar sina skift och jag tappar hoppet om att föda den kvällen. Som tur är får vi bra personal även om dem inte var lika glada med samma humor. Barnmorskan undersöker mig och försöker trycka undan tappen, detta gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hon säger även till mig att inte andas så mycket lustgas, och där tänker jag bara, FUCK YOU! Klockan var väl runt två, tre på natten då och jag hade haft värkar i flera timmar. Kroppen var utmattad och jag ville inget hellre än att få ut ungen så det kunde sluta göra så fruktansvärt ont. Hon föreslog sterila kvaddlar mer än en gång men jag sa nej, endast pga all skit jag hört. Det gör tydligen ondare än förlossningen…

Jag får massage, och sedan även en spruta morfin vilket jag inte har något minne av att det hjälpte dock påstår älsklingen att jag blev mycket lugnare efter. Krystvärkarna sätter igång och jag känner hur hela kroppen krystar, lustgasen gör att min röst blir mörk och jag låter som ett odjur när jag skriker. Krystandet pågår i mer än en timme och jag vill så gärna ge upp, jag bönar och ber om att få göra ett kejsarsnitt, vilket jag självklart inte får.

Huvudet börjar synas, och det spänner utav bara helvete mellan benen, det enda som lindrar är när jag får krysta men just då säger dem åt mig att hålla igen. Inte helt lätt när man inte har någon kontroll alls över kroppen, det är verkligen en helt sjuk känsla. Man kan inte göra annat än att följa med.

Barnmorskan förklarar att dem ska klippa upp mig lite för att hjälpa bebisens huvud att komma ut. Efter det tar det inte många krystningar innan hennes huvud är ute och därefter känner jag hur hela magen faller ihop och jag hör ett bebisskrik. Klockan 04:26 läggs en liten bebis på min mage och jag förstår ingenting! Är detta verkligen vår ängel? Är detta verkligen den underbara lilla tjejen som legat i min mage i nio månader? Hjärtat ger mig en underbar puss och vi båda tittar förundrat på denna nya lilla varelse som nyss sett dagens ljus för första gången…

Moderkakan kommer ut, det känns inte alls. Efter det tryckte dem på min mage för att vi skulle vara säkra på att allt kommit ut, och det gjorde lika ont som att trycka ut bebisen! Sedan blev jag sydd där jag blivit klippt, något mer behövdes inte. Under tiden som detta hände låg lilla Alva på mitt bröst och tittade med sina stora ögon.

En stund senare får jag byta om till en ny skjorta och gå och kissa. Sedan får jag amma Alva för första gången, en helt magisk känsla. De efterlängtade mackorna kom in och vi åt med skakiga händer medans lilltjejen låg inbäddad i varma filtar, fortfarande helt naken. Efter ett tag mätte och vägdes hon, vågen stannade på 4670 gram och hon var 53 centimeter lång. Stora tjejen!

Några timmar senare fick vi packa ihop och bege oss till patienthotellet där vi stannade i två dagar, innan vi begav oss hemåt för att påbörja vårt nya liv som föräldrar till världens finaste ängel. Nu, två veckor senare, känns hela förlossningen och smärtan så avlägsen. Det är helt otroligt hur fort kroppen kan glömma. Men jag antar att det är något den måste göra, i alla fall om man ska kunna tänka sig fler barn…

Jag är så lycklig tillsammans med min familj! För varje dag som går lär vi känna Alva mer och mer och ett liv utan henne känns nu så långt borta…