Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så


Vad är värre; att vänta eller att glömma känslan?
Just nu spelas Eros Ramazzoti och jag sitter i sängen och väntar på att något bra ska börja på tv. Jag försvinner sakta in i en värld där jag inte längre hör musiken, allt blir till ett meningslöst mummel för att slutligen flyta in i en rörig massa. Oljud, rörelser, ingenting blir väsentligt i den verklighet som jag sakta glider in i. Den verklighet som innefattar ett konstant tänkande på livet, tankarna och känslorna.

Jag ägnade morgonen åt att försöka läsa igenom alla gamla sms, försöka minnas hur mycket jag har föröskt få kontakt med dig utan att du velat höra av dig, och plötsligt som ett slag i ansiktet slog det mig när jag läste mina egna ord att dessa kan tolkas som kalla, som ett hejdå utan att jag menat så. Jag vill hålla dig nära. I kontrast med att jag inte ens vet om vi kan prata när vi ses, om vi ses. Hur kommer det bli? Och kommer smärtan speglas i mina ögon? Jag måste byta tankesätt. Jag behöver gå ett steg vidare, byta sida, ändra blad. Jag måste bara bestämma mig för det först.

Annars lunkar livet på i rasande fart men ändå så långsamt att jag hinner tänka och analysera, mer än vad jag egentligen borde och nästa vecka börjar skolan. Njäe, det är bara en indroduktionsdag att ta sig igenom men det är ändå på något sätt början på ett nytt liv (igen). Lägenhetssökandet pågår för fullt och jag har blivit erbjuden visning på två lägenheter, men det är studentboende i korridor och helst hade jag velat ha en riktig lägenhet. Men man kan inte få allt här livet?

Öroninflammationen i höger öra gör mig inte speciellt glad, särskilt inte eftersom jag missar sista dagen på jobbet men det kan inte riktigt hjälpas, jag är van vid denna sortens otur och jag intalar mig att det finns värre saker. Som att försöka hitta alla femtioelva böcker som står på kurslitteraturslistan...