...och plötsligt var jag flera månader tillbaka i tiden.

Ett djupt andetag kan man välja att ta av flera olika anledningar.
Ikväll brast min ilska och aggression ganska snabbt ut i en våldsam gråtattack.
Förstörd spenderar jag kvällen med att känna mig trasig i sängen, genom att gå på autopilot petar jag i mig ätbara saker i tid och otid, pratar om allt och ingenting på msn och existerar.

Men likt en öppen bok pratar jag utan hejd men i kodspråk, i ena sekunden blir jag arg för att jag tvingar någon att gå på insidan skölden, i nästa sekund håller jag fast personen för att inte känna mig ensam bland mina tankar. De skrämmer mig.
Jag tar ett djupt andetag med hopp om att sluta andas.
Men jag behöver inte oroa mig för hur det skulle vara att möta ett icke levande jag för jag är för handlingsförlamad för att ta såna saker i handling. Jag rullar hellre runt i känslan av misär och livnär mig på smärtan som jag uppfattar som den jobbigast av de alla.

Jag är inte aktiv nog att ta mig upp, stå stadigt och det är jobbigt skrämmande. Det går så snabbt att falla och för varje gång krävs så mycket energi som jag inte känner att jag har just nu för att ta friska tag och ställa mig upp igen. Iställt lever jag på lågenergi genom att låta mig själv ligga kvar och fundera..

Hur länge är det tillåtet att leva på autopilot och överleva ?

Jag efterlyser en levnadsstrategi baserat på min personlighet, har du några förslag som kan tillämpas för hur man glömmer, bekämpar smärtan och ställer sig upp igen så varsågod.. annars ligger jag kvar här några månader till.