Det började redan igårkväll, jag kände sammandragningar lite hårdare och mer regelbundet än normalt. Det fortsatte natten igenom och blev mer intensiva, dessutom fick jag en blödning. Detta resulterade i att jag stannade hemma från jobb och ringde in till förlossning, som sa åt mig att komma in direkt. Jag och älskling åkte dit, aningen förvirrade då vi aldrig varit där och blev efter lite mer förvirring visade till ett rum av en barnmorska. Där fick jag lämna ett urinprov, sedan satte hon CTG på mig. Jag blev lugn direkt såfort jag fick höra lillans hjärta ticka på precis som vanligt, dessutom sparkade hon hur mycket som helst när jag låg där den halvtimmen. Efter en stund kom läkaren och vi fick gå in i ett annat rum, där undersökte han mig (extremt obehagligt, man vänjer sig aldrig!) och kom fram till att jag hade ytliga blodkärl och det förmodligen var ett sådant som spruckit. Allt såg bra ut med bebisen och även moderkakan satt där den skulle. Efter detta kunde vi lugnt åka hem.

Rädslan jag kände imorse när jag trodde något hade hänt var hemsk, det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat när tanken slog mig att lillan inte mådde bra. Att älska någon så mycket som inte ens är född, ja det är otroligt. Jag är lyckligt lottad som har en underbar sambo som stöttade mig hela tiden, och en bebis som gjorde sin mamma lugn genom en massa sparkar och ett fint tickande hjärta. ♥