Samtidigt som jag är sjuk så har jag aldrig mått såhär bra. När älsklingen gick till jobbet imorse låg jag och stirrade upp i taket hur länge som helst och tänkte på gårdagen. Det känns nästan som en dröm, men så tar jag fram alla fem bilder vi fick på vår busunge och allt blir verkligt. Det är så underbart att få se att liten inte verkar ha någon kromosomavvikelse, och ser helt perfekt ut.

Det börjar så sakta sjunka in att jag ska bli mamma, att vi ska bli föräldrar, men det känns fortfarande helt otroligt. Jag är 21 år, det är nuförtiden en väldigt tidig ålder att få barn i, dessutom är jag minstingen i familjen och därför förstår jag om det känns chockerande för en del. Men jag är glad att alla är positiva! Vi har verkligen haft tur, inte många har en sån stöttande skara av släkt och vänner som finns där i ur och skur.

Tack!