Utdrag ur min dagbok, som skrevs för ett par år sedan:

"Allt kommer ju att ta slut. Jag kommer någon gång i mitt liv höra ditt skratt för sista gången. Se ditt leende för sista gången. Fälla en tår för någon en sista gång.

Så egentligen borde man ta vara på varje dag och varje sak, VARJE SAK, som händer som om det vore de sista du någonsin kommer att känna. Aldrig igen säger jag, aldrig igen.
En viss person är framme vid ett vägval. Hoppas att den gör rätt val. För risken finns ju alltid att man kan bli ihågkommen för resten av livet, och inte bara bortglömd och lämnad till det stora, svarta, kalla. Varför är det kalla, svarta, stora förknippat med något dåligt? Omväxling förnöjer.
Men jag har inte levt än, hur ska jag då kunna ligga på min dödsbädd och känna mig euforisk? Glad över mitt liv. Den dagen jag känner att jag levt, den dagen är jag redo att dö. Kontraster är det som är klarast. Dumhet går hand i hand med vansinne, men är ändå så stora kontraster.

Världens ideal och idéer gör mig så förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka och därför har jag börjat skapa egna uppfattningar om allt. Därför har jag den utpräglade stilen jag har. Lägg mig i ett fack och du ska få se på vrede! Ifrågasätts detta är jag gärna med i diskussionen.

Stjärnor och nätter är så fint, så tyst. Precis som ens huvud innan man ska somna... så otydligt allt blir. Allt bara smälter ihop till en massa. Att gå mitt ute i natten är som att gå runt i sitt eget huvud.
En vän har sagt att "min värld kommer snart" ett otal gånger. Tack. Att köra bil i 170 km/h mitt i natten är att somna lite fortare. Jag behöver somna mycket fortare. Om man kör snabbare än ljuset, blir det svart för ögonen då? Svart. Hål.

Komplicerad uppbyggnad. Som livet, i ett svart hål, mitt liv är ett svart hål, ingen energi kommer ut. Men all energi sväljs av det. Min själ kvävs av den tunga bördan som kallas livet."