Saknad
Jag vet hur det känns att inte känna saknad, hur det känns att vilja känna saknad men inte känna den. Jag vet hur det känns att känna saknad först när personen står framför en och man ännu en gång står inför det faktum att personen framför en är en person som fyller en plats. Jag vet hur det känns att känna så mycket saknad att det känns som inget annat i livet tar någon energi och att kroppen bokstavligen skriker och smärtar. Jag vet även hur det känns att känna en saknad blandad med sorg. En saknad av att inte kunna påverka en annan människa att stanna kvar i ens liv, att inte kunna bestämma eller styra utan att bara sakta se någon som tar en distans.
Jag vet hur det känns att undra över hur en person mår, över hur livet behandlar människan, över vad personen gör och att skratta åt alla fina minnen som man en gång haft utan att kunna skratta ihop med personen. Kvar finns bara gissningarna kvar, gissningarna som sätter ihop ett svar som kanske inte är ett sant svar, men det räcker i en situation där annat inte finns.
Jag vet hur det är att kolla två gånger över axeln om man ser någon från bussen som liknar personen, om att tänka tanken skulle jag springa ut om det var hon/han eller skulle jag ha suttit kvar och sakta sett henne/honom försvinna .. igen.. Somliga förluster av människor kan man hantera och såren blir inte lika smärtsamma men en ständig undran finns kvar. En ständig saknad efter någon som fyllt en plats i ens hjärta, en plats i ens liv, som delat viktiga ögonblick av sorg och viktiga av glädje.
En del människor vill inte komma och bli en del av ens liv oavsett hur mycket man än hoppas och försöker. En del människor har tagit ett beslut där jag i detta fall utesluts. Detta inlägg handlar inte om något ex, eller gammal kärlek utan detta inlägg handlar om en (fd) vän som jag aldrig trodde jag skulle mista eller "slarva bort" som jag kanske tog för givet, som jag kanske inte behandlade bra nog, som jag kanske inte värdesatte, ja jag vet inte, svaren finns men jag har bara gissningarna, bara hon vet svaren och för tillfället vet jag inte mer än att hon finns i mitt hjärta.
Jag vet hur det känns att undra över hur en person mår, över hur livet behandlar människan, över vad personen gör och att skratta åt alla fina minnen som man en gång haft utan att kunna skratta ihop med personen. Kvar finns bara gissningarna kvar, gissningarna som sätter ihop ett svar som kanske inte är ett sant svar, men det räcker i en situation där annat inte finns.
Jag vet hur det är att kolla två gånger över axeln om man ser någon från bussen som liknar personen, om att tänka tanken skulle jag springa ut om det var hon/han eller skulle jag ha suttit kvar och sakta sett henne/honom försvinna .. igen.. Somliga förluster av människor kan man hantera och såren blir inte lika smärtsamma men en ständig undran finns kvar. En ständig saknad efter någon som fyllt en plats i ens hjärta, en plats i ens liv, som delat viktiga ögonblick av sorg och viktiga av glädje.
En del människor vill inte komma och bli en del av ens liv oavsett hur mycket man än hoppas och försöker. En del människor har tagit ett beslut där jag i detta fall utesluts. Detta inlägg handlar inte om något ex, eller gammal kärlek utan detta inlägg handlar om en (fd) vän som jag aldrig trodde jag skulle mista eller "slarva bort" som jag kanske tog för givet, som jag kanske inte behandlade bra nog, som jag kanske inte värdesatte, ja jag vet inte, svaren finns men jag har bara gissningarna, bara hon vet svaren och för tillfället vet jag inte mer än att hon finns i mitt hjärta.
Mitt liv går vidare, hennes också, på ett eller annat sätt men jag kommer alltid undra för även om åren går så har jag inte slutat bry mig.
Vad har jag lärt mig av detta?
Jag kan inte nog så mycket poängtera hur värdefulla ni är,
Mina vänner
Även om det tar tid mellan gångerna vi ses eller hörs
så tänker jag på er med jämna mellanrum och ni finns i mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
