Jag känner mig låg. Även fast livet går som på räls. Ibland orkar man inte hålla sig så jävla positiv och just nu är jag svart. Kolsvart.

Samtidigt förbannar jag mig själv för att jag vågar klaga. Inatt drömde jag om praktiken som skedde förra året på ett äldreboende. Som det har påverkat mig, och gör fortfarande...

Sju människor, gamla människor, har hjälpt mig att bli vuxen. De har delat med sig av sina liv, om än i brottstycken, och låtit mig få komma nära. Skäll har jag fått, de har läst lusen av mig mer än en gång, men det gör ingenting. Äldre människor förtjänar respekt och empati, vård och omsorg. Nu sitter de på sin sista anhalt innan de får träffa sina älskade föräldrar och syskon igen. Alla med en gedigen historia bakom sig. De är dementa nu men deras liv har verkligen varit viktiga för oss som kommer efter. En av dem har konstruerat viktiga byggnader som vi alla känner till och en annan vigde sitt liv åt att rädda andras liv. Alla sju vet var det innebär att slita hund för att överleva.

Jag sparar sju människor nära, nära mitt hjärta. Alltid.