Jag är här och jag är samtidigt där.
I ena sekunder lever jag och i andra sekunden överlever jag.
Du ser mig le men ser du känslan i mina ögon, själens spegel, eller ser du mig bara le?
Jag känner mig förvirrad, jag har någonstans efter vägen tappat bort mig själv en smula åt gången så sakta att jag inte märkt av det själv. Jag har förvandlats till någon jag knappt känner igen. Någon som är oförmögen att släppa någon nära, någon som stänger av istället för att brinna. Någon som vägrar chansa och hellre förlorar. Jag lever för jobbet istället för att jobba för att kunna leva. Live your dreams är ett motto som jag drömmer om men inte efterlever. Jag följer inte mitt hjärtas röst, jag följer ingenting alls utan jag går på autopilot mestadels av tiden.. Jag låter dagarna passera helt faccinerad över att tiden går så fort och att jag inte hinner med något.

Jag får panik!

Jag får panik över att jag väljer bort mitt hjärta, att jag väljer bort min längtan för att leva i en trivsam vardag som jag emellanåt älskar men inte brinner för. Jag drömmer mig bort, jag drömmer mig långt bort. Jag behöver en paus från mitt känslokalla skal.