Då var det söndag och helgen är över.
Men jag mår konstigt nog bra ändå. Så underbart gudomligt bra.
Jag tror det beror på att jag är kär... Ibland vill man aldrig sluta leva.

På tal om att leva. Jag har förresten fått någon form av dödsångest. Tänker hela tiden på hemska saker som kan hända. Det är ju så lätt hänt. Jag menar, det som håller oss vid liv är ett litet organ stort som en knytnäve, som hela tiden pumpar. Så litet och skört.
Och varför ska just jag få leva ett normallångt liv? Jag kommer säkert bli påkörd, få cancer, pulsåderbrock, hjärtstillestånd, sätta en chokladpralin i halsen, halka och slå huvudet i en stor sten, köra av vägen, somna i badkaret, bli knivhuggen, bli uppäten av en björn när jag är ute och plockar svamp, bli hajmat på semestern, bli förgiftad och få Butolism, råka ramla ner på tågspåret precis när ett tåg kommer och.. Yes, you get the point.

Det är kallt som fan ute, men det spelar egentligen ingen roll alls. 
Det är så oväsentligt att det nästan inte händer.
Hur kan man vara så ytlig?
och, igen, allt handlar om ytan.

ytlig,
ytligare,
ytligast,
ännu mer ytlig,
otroligt mer ytlig,
sjukt jävla jätte-ytlig,
Hanna

Som nämnt i ett tidigare blogginlägg. Jag är störd, och jag håller fast vid det.