Ibland undrar jag vilken grundtemperatur det är på tåget. Jag och alla andra sitter med uppdragna jackor och det är så pass kallt att jag inte kan sluta ögonen och vila. Jag väljer att ha väskan i knät för att det värmer lite och drömmen om tjockare sockar är ett faktum. Ok, jag skulle kunna göra min situation lite bättre genom att klä på mig mer men så långt tänker jag inte tidigt en vardagsmorgon. Fortsätter istället gnälla om kylan istället som är så pass påtaglig att jag inte kan njuta av musiken ens. Nästan så att jag önskar att de hade haft lånefiltar på tåget...

Utanför fönstret är hösten riktigt påtaglig nu. Frosten ligger som ett lätt snötäcke på marken och löven är inte längre skimrande från eldigt rött till blekt gult utan de finns glesa på ett fåtal träd men de flesta står där nakna, beredda på en vintertid, ovanför vattenytorna ligger en tät dimma men än har inte is lagt sig på ytan.

Sakta flyter tiden ihop, förr blir till nutid och nånstans där emellan står jag och försöker hålla isär, skilja åt för att fortsätta leva i periferin, innan det är dags att låta dem smälta samman och bli balanserade. Än är jag inte redo, än är det äventyr på annat håll som lockar men tids nog lockar familjelivet, tids nog lockar känslan av att vilja vara närmare familj, trygghet och det liv som jag känner till så väl och älskar i ena sekunden och avskyr i den andra. Tids nog ska jag bli lugn, sitta i mitt hus och se tillbaka på livet, men just nu har jag fullt upp med att leva.