Jag önskar jag kunde våga, bara ta det sista steget ut.
Men inom mig byggs rädslan upp för var natt jag är ensam.
Du ser mig nog som en stark person, som aldrig är rädd.
Det är fel, jag är alltid rädd.
Rädd för att behöva gå och lägga mig var kväll,
med ångest krypande över mig.

Jag är så rädd för vad du ska göra mot mig nästa gång.
För två gånger på kort tid har du både tryckt ner mig,
vänt allting upp och ner, och bett om förlåtelse..
Men förstår du egentligen vad det är du har gjort fel?

Dagen är min tröst, den enda tidpunkt där jag kan se.
Om natten är jag blind, och helt förstörd.
Natten påminner mig om allt dåligt jag orsakat,
det är då jag inser att allting egentligen är mitt fel.
Fast att du kanske inte vågar erkänna det, av rädsla?