Nu är det dags att vi håller varandra om ryggen, nu är det dags att vi vågar prata, att vi vågar förändra om inte för vår egen skull utan för andra, den nästa som råkar ut. Dom som står mig nära står mig som sagt mycket nära och jag kan inte sluta tänka på en situation som nyligen ägt rum. Jag känner stark ilska men även en stark skuld, en stark skuld över en situation som jag inte kunde påverka, som jag inte såg skulle komma , en skuld över att jag inte var närvarande, över att jag inte fanns där. Helt plötsligt blev avståndet på flera mil så påtagligt och jag kände mig .. för långt borta, opåverkbar.

I efterhand gör jag vad jag kan för att påverka , jag kan inte vrida tillbaka tid eller ändra något men jag kan försöka påverka att andra inte ska hamna i samma situation. Det finns människor till allt och somliga ska brinna i helvetet över hur de beter sig mot medmänniskor, de förtjänar en egen plats i helvetet (och speciellt när de handlar om mina nära).

Jag vägrar vara och leva som ett offer för att jag är kvinna. Jag vet att jag är mer utsatt av våldsstatistik men jag kan inte leva efter de premisser som rädslan ska skapa. Jag måste få leva mitt liv fullt ut även om det innebär lite mer ansvar och misstanke kring ..okända män framför allt. Jag kan inte sluta gå omkring så fort mörkret faller sig påtagligt, vad som helst kan hända vart som helst oavsett tidpunkt och jag vill leva!

För att komma åt problemet måste vi ändra på människans inställning, det kan lösa problem men det är ingen lösning ur ett längre perspektiv att alla kvinnor ska gömma sig i rädslan bakom låsta dörrar. I mångas ögon gör jag precis allt som jag inte bör göra som ensam tjej just nu, jag rör mig mot "farliga områden" och jag är ute när det är mörkt. Jag ger mig ut på en spelplan och kan knappt reglerna utan tänkte lära mig med tiden. Jag förstår om min mamma och pappa är oroliga ibland, jag förstår om de tänker sig det värsta men det får inte hindra mig från att se världen för vad den är, från att få med mig erfarenhet från livet.

Som mina föräldrar har sagt så många gånger förr "Du har alltid gått din egen väg, från det att du var liten har ingen kunnat bestämma över dig", ja jag fortsätter med det och jag är inte så orolig över mig själv utan jag kommer hitta ett levnadssätt under ansvar i förhållande till det liv jag kommer att leva.