Jag gillar att låtsas som om du skrattar på riktigt.
Jag gillar att låtsats att du har valt din misär.
Jag gillar att låtsas att ditt hårda liv har gett dig enbart styrka och mod.
Jag gillar att tro att du alltid orkar ta hand om mig, fastän jag vet, att det är du som behöver mig.

Du oroar mig till döds och sömnlösa nätter.
Men ändå ställer jag aldrig frågan, jag fruktar svaret och den tafatta hjälplöshet den medför.
Att veta och inget kunna göra är värre än att låtsas som allting är bra.

Jag gillar att låtsas att allting är så enkelt som jag vill att det ska vara.