Ingenting händer ju i mitt liv och helt plötsligt har någon tagit tag i snökulan och ruskat om ordentligt. Jag har ignorerat och bara undvikit att tänka, bästa medicinen emellanåt känns det som. Mitt största problem har handlat om när jag ska orka städa-plugga och jag har sysselsatt mig för att slippa tänka och ta tag i saker och ting.. och nu sitter jag här.

Jag vet inte vad jag ska säga eller göra? Hur kunde jag vara så naiv? Varför är jag så efterklok? Och hur kan den självklara teoretiska principfasta kvinnan känna sig så liten och öm i praktiken.. ? Varför är allt inte lika självklart, en mental föreställning, en mental förberedelse i allmänhet har nu blivit specifik.
Att göra något tusen andra har gjort, tusen andra kommer göra.

Är det meningen att jag ska känna mig smutsig? Jag känner mig billig och smutsig, detta ska va något vackert, inte ett misstag. Detta ska vara en lycklig stund, inget man sitter och är förkrossad över.
Vad är det med mig som gör att allt blir så fel? Just nu känns de som jag står längst ner i en grop och kan inte ta mig upp. Jag behöver ett sjuhelvetes stöd.. och inte ens mamma är nära, än fast hon finns i hjärta och själ. Jag bygger muren starkare och du kommer inte in genom den.

Jag är en dålig människa, men med säkerhet så är jag en bra människa också.
Och jag vet att om du fanns vid min sida skulle jag inte göra dig illa på något sätt.
Rädslan för att bli sårad styr mig dock mot saker och tankar som jag inte kan vara stolt över.
Jag drar mig undan - jag flyr. än fast jag inte vill. Det enda jag vill är att du ska hålla mig nära.