Tiden bara rasar iväg och det som känns som det är tusen år sedan och samtidigt igår river gång på gång upp mitt inre och får mig att sjunka långt ner i mina tankar, i en värld med en tid där jag inte kan förmå mig att se ljus eller lycka, i en tid där allt står stilla och målas i sorgens alla färger. För några minuter läser jag mina rader, för några minuter känner jag känslan svälla över inom mig, jag känner ångesten, jag känner sorgen och jag hamnar för några sekunder nästan ett halvt år tillbaka i tiden sittande med mig själv funderandes över vad jag ska ta mig till.

Jag kommer aldrig att glömma och jag kommer aldrig att läka, jag kommer bara kunna gå vidare, att låta tankarna komma och gå med jämna mellanrum. Jag lovar mig själv att aldrig mer utsätta mig för situationen igen, att aldrig mer stå där med ångesten och sorgen spolandes över mig...