Härmed säger jag upp mig som vuxen. Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring. Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en femstjärning restaurang. Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dom. Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och ha saftkiosk tillsammans med mina lekkamrater en varm sommardag.

Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna. Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad. Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt. När allt jag kunde var om färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Och ingenting beskymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om. Allt jag kunde var att vara lycklig för att jag inte kände till de beskymmer jag skulle beskymra mig för.

Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla. Jag vill tro att allt är möjligt. Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen. Jag vill leva enkelt. Jag vill inte att min dag ska bestå av datorkrångel, tentaångest och dåliga nyheter. Jag vill inte tänka på att få det fjuttiga csn-lånet att räcka en hel månad, jag vill slippa räkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.

Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar, och jag vill göra änglar i snön igen. Så nu säger jag upp mig från vuxenlivet.

Vill du diskutera detta får du fånga mig först! Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina...