Idag började jag städa klockan elva. Jag är fortfarande inte klar. När jag väl sätter fart städar jag på mikronivå. Helt bortkastad tid när man egentligen borde plugga.

Jag känner hur hela kroppen helar sig från tempot. En sak är jag dålig på, att säga stopp när kroppen säger ifrån. Jag faller så lätt - är skörare än många av er.
Vet inte om det är mörkret eller pressen över att prestera som tär hårdast. Klart är att jag känner mig stressad och samtidigt överlycklig över alla möjligheter som skådas vid horisonten. Jag vet ju vad jag vill men inte hur jag når dit.

Ikväll blir det film, närmare bestämt "The Heartbreak Kid" med svenska Malin Åkerman. Får se om den är bra?