Tiden bara rasar iväg och det som känns som det är tusen år sedan och samtidigt river gång på gång upp mitt inre och får mig att sjunka långt ner i mina tankar, i en värld med en tid där jag inte kan förmå mig att se ljus eller lycka, i en tid där allt står stilla och målas i sorgens alla färger. För några minuter läser jag mina rader, för några minuter känner jag känslan svälla över inom mig, jag känner ångesten, jag känner sorgen och jag hamnar för några sekunder nästan tillbaka i tiden sittande med mig själv funderandes över vad jag ska ta mig till.

Jag kommer aldrig att glömma och jag kommer aldrig att läka, jag kommer bara kunna gå vidare, att låta tankarna komma och gå med jämna mellanrum, jag lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för situationen igen, att aldrig mer stå där med ångesten och sorgen spolandes över mig.

Jag ska leva och i framtiden ska jag med ett leende på mina läppar kunna se allt positivt och vara stolt över mitt beslut.