Jag vill känna känslan av saknad men känslan jag känner är känslan av ... ingenting.
Jag vill känna hur hela världen lever, hur ting jag tittar på när jag går omkring är levande, hur de färgas starkare och hur mitt leende sprider sig ut över hela kroppen, jag vill känna hur hela min kropp blir varm och hur jag helt hopplöst håller mig från att hoppa högt, springa några steg och agera som jag vunnit första pris i livets största tävling kring att vara lycklig.
Men jag känner inte detta.
Jag känner inte heller hur all livsglädje sugs ut ur mig , hur jag fastnar i ett destruktivt negativt mönster när jag går djupare in inom mig själv, skadar mig själv med tankar om livskvalitet, om värde, nej- jag känner ingenting..

Jag ogillar starkt de stunder av min verklighet som jag spenderar med att ifrågasätta och fundera över kring mitt liv, kring konsekvenser av ett eventuellt handlande och kring om jag gjort/gör rätt val i livet eller om jag missat något, om jag vill något annat. Jag vet att det hör till, jag vet det. men jag vill skriva om det... here we go.

Du är en underbar människa med en underbart go personlighet fylld av empati och andra personlighetsdrag som jag värderar som positiva. Du får mig att känna mig hel samtidigt som jag inte är i beroende av dig. Du får mig att känna mig varm och speciell i situationer som inte kräver detta. Du får mig helt enkelt att känna mig speciell när jag förtjänar det som minst.
Ett perfekt exempel är när jag mår som sämst en natt och häver ur mig en heltaskig attityd som avslutas med ett drypande sms, av alla svar jag tänkte mig att jag kunde få, av allt jag förväntade mig så visste jag på förhand att de skulle få mig upprörd eller att du skulle backa. men nej, av alla svar jag kunde tänka mig så gav du mig ett svar som fick mig .. lugn?
(Hur kan du förstå mig så bra när jag inte ens gör det själv?)
Dom dagarna när allt känns som jag tror jag vill det ska kännas så är du den del av min verklighet som jag trivs av att ha där.

...sen kommer dom här dagarna.. när jag inte känner någonting.
Då ifrågasätter jag värdet, jag ifrågasätter om mina känslor är äkta eller inte, om jag bara försöker hålla något vid liv utan att det egentligen kommer finnas något.

Vi har haft ett jobbigt samtal, men tar man sig vidare genom problem ska man bli starkare.. eller hur? men jag känner mig inte starkare säkrare utan jag känner bara att du har handen öppen och jag är en fågel som får flyga om jag vill, eller sitta kvar. Jag får äta kakan och jag kan ha kakan kvar om jag vill. Borde jag inte va nöjd? Antagligen. Vi sitter i samma situation och ibland ifrågasätter jag varför jag måste ha bråttom? Livet har inte bråttom..

Varför är jag inte nöjd stunder som denna? Varför är de så svårt att minnas att varje samtal med dig lämnar mig lycklig efteråt..varm inombords.

Efter en stunds filosoferande i bloggväg kommer jag fram till...

Jag känner inte "ingenting" längre.

Jag känner att jag vill träffa Dig, men när vi inte ses eller pratar så glömmer jag bort hur du får mig att må och hur bra jag mår i ditt sällskap.

Idag är det den 29:e April och det finns ingen chans att jag kommer hinna träffa dig förrän efter sommaren. Vi kanske inte står på samma steg om två månader, vi kanske har starkare band, kanske svagare, kanske inga alls..

I'm yours - Jason Mraz

Igår var det en riktigt lång dag, från att inte ha sovit mycket på natten till att jobba till 22 för att sedan sätta mig med hemtentan och göra klart den. Nu är det dags att jobba igen, det är så svårt att gå upp tidigt på morgonen... eller ja, natten. Men denna veckan är det lite lättare med tanke på att det är sista veckan på VFU:n! Applåder!

Idag jobbar jag bara till 17 och därefter ska jag hem till Dennis och däcka i hans säng med en förhoppning om att han kommer och håller om mig, det skulle behövas.. Jag saknar honom varje sekund vi är ifrån varandra. Det om något är ju helt otroligt.

Sedan vill jag även skicka en hälsning till Susanne min älskade Lundian, som flyttat till världens finaste stad, Hamburg, för att jobba som aupair. Den tiden jag hade i Hamburg saknas, jag kommer verkligen våldgästa henne i sommar!

Ha en bra dag :)

Hanna ♥ Dennis

"DefQon1 2009
TC arrangerar tillsammans med Q-dance resa ner till DefQon1 festivalen, gå in på www.TranceClubber.com för bokning av din resa!

Pris: 1750 Kr ink. entrébiljett

Observera att festivalen är slutsåld och att vi inte säljer några biljetter enskilt, enbart tillsammans med resan.


Biljettsläpp: Måndagen den 27 April kl 18.00, bokning görs via hemsidan.
Avresa från: Stockholm, Nyköping, Norrköping, Linköping, Jönköping, Helsingborg, Malmö

http://www.tranceclubber.com/ "

Alla inträdesbiljetter är slutsålda och nu finns det endast dessa kvar där man åker med bussen. Alla jag känner ska flyga eller åka dit från Tyskland... Varför kan det inte finnas en enda själ som tar bussen med mig? =)

Fint väder även idag, jag undrar när det ska regna. Pappa var här nyss och lämnade en dammsugare och det kan jag säga behövdes, för min lilla 299 kronors suger inte som den ska. Idag ska jag inte göra mycket mer än att städa, plugga på tentan, pussa på denzel och träffa pappa. En helt okej början på veckan, men helgen finns fortfarande kvar i tankarna =)

Hörde att några blev lite oroliga ett tag. Men jag har bara varit förvirrad ett tag för att jag inte riktigt har ett stabilt grepp om mitt liv just nu. Jag har tänkt efter om jag verkligen gjort det rätta valet med min utbildning, ett argument för att stanna kvar är att jag redan haft csn i ett år och att då kan jag lika gärna fortsätta och få något ut av utbildningen, men samtidigt... Varför jobba med något man inte 100 % trivs med?

Vi får se. Men jag mår bra, det gör jag!

1. Man skulle starta med att dö och få det överstökat.

2. Så vaknar man upp på ett vårdhem och får det bättre dag för dag.

3. Man blir allt piggare och smidigare och till sist är man för pigg för att vara där, då får man flytta därifrån och börja njuta av sin pension.

4. Efter ett antal år börjar man arbeta. På sin första arbetsdag får man en guldklocka.

5. Så arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaka från arbetslivet.

6. Man dricker, festar och har sex och förbereder sig för att ta en paus.

7. Så börjar man skolan, blir barn igen, leker, har inga förpliktelser - tills man blir baby igen...

8. De sista 9 månaderna tillbringas flytande runt i fridfullt lyx. Det är centralvärme, roomservice m.m. och till sist lämnar man denna världen i en orgasm...

En fråga som finns i huvudet mer än en gång om dagen är: Vad vill jag göra med mitt liv?

Jag är inte säker. Jag har mina drömmar men att följa dom vore att bryta det liv jag befinner mig i just nu. Det vågar jag inte riktigt heller, även om jag snart kanske måste ändå.

Hur vet man vad som är rätt val? Hur väljer man sin framtid utan att stöta på negativa konsekvenser? Om magkänslan säger att man valt fel väg, hur får man mod och styrka nog att ändra riktning?

Förvirrad.

Kaos i hjärnan.

Återkommer när de få hjärnceller jag har, har återgått till sin normala kapacitet.

Det är skillnad på att slappna av och att vara avslappnad. När jag lyssnar på typ LugnaFavoriter så slutar det ju med att jag somnar, vilket är att gå över gränsen från att vara avslappnad. När jag däremot dricker en kopp te, helst ljummet eller på gränsen till kallt så kan inte livet bli mer avslappnat! När jag dessutom väljer min egen musik och solen skiner så undrar jag verkligen om det fattas något i mitt liv.

Jag pratade med en kompis på msn för några dagar sedan, som satte upp sina mål som han ville hinna med innan han var 25. Jag började fundera på vad jag har för drömmar och för mål, ska jag konkret skriva ner dem och lägga upp en plan för att nå dem?

Vågar du erkänna för dig själv vad du drömmer om och vilka mål Du har? En del av mina drömmar känns bara som de är på gränsen till vansinne, ett tillstånd mellan sorg och kärlek som bildar en dröm, men jag vet inte om jag är övertygad att följa den? Tanken på den gör mig lycklig och lite rädd på samma gång. Livet är trots allt ganska kort och absolut inget jag vill kasta bort utan det kanske är dags att jag konkret sätter mig ner och skriver ner lite text på ett papper, text om vad jag vill hinna med och till vilken tidpunkt i mitt liv. De mål jag brukar sträva efter brukar jag nå, jag är ganska envis, men nånstans fastnar jag på vägen i ett tillstånd där jag har så mycket drömmar att jag inte konkret gör något med dem och ett tillstånd där jag nånstans säger till mig själv att.. "men hallå, du måste vara den enda människan i hela världen som ine har några drömmar och mål"..

Grattis på födelsedagen älskling! =) Ha en underbar dag så ses vi efter jobbet!

Inatt minns jag vad jag drömde!
Jag drömde om lakritsmintu, om två knasiga tjejer som jag försökte spöa (2mot1) men mina slag va inte hårda nog för att golva dem. Varför kan jag aldrig slåss i drömmar? Inte heller springa eller skrika är mina starka sidor.

Sen drömde jag om Johan. Haha. Fyllebult nr 1 i drömmen.

Nu me go to work. Gissar på att min dag innehåller följande:
Fika, duscha någon, fika, städa, fika, lägga någon, gå hem.

Varför denna plötsliga ångest? Motivationen är nere i botten.

En dag som uppskattades men,
efter lugnet kommer stormen.

Jag är sjukt trött så jag ska lägga mig, dagen blir lång imorgon.

Suck.

Hur pass långt ska det gå innan människor växer upp och börjar skämmas över sitt beteende? Visst gör våra föräldrar sitt bästa för att uppfostra oss och ge oss en bra grund att stå på för resten av livet och sen växer vi upp och gör aktiva val där vi får ta konsekvenser av alla val som vi gör i livet. Hela tiden gör vi val, somliga är svårare än andra, vissa är självklara. Sen kommer de stunder i livet när vi medvetet väljer ett alternativ som kanske gynnar vårt ego t ex men som går emot alla normer, principer, all uppfostran och som du absolut inte skulle göra om och uppriktigt sagt kunna säga att du var stolt över dig själv för i ditt val. Är det dags att skämmas då? Är det dags att växa upp och ta ansvar för sina handlingar och vara den människa som man vill vara?

Det låter ganska konstigt och klurigt nu men jag slutas inte förvånas över människor! En del förtjänar faktiskt lite stryk!!

Imorgon är en ny dag och jag har både en och två saker inplanerade eftersom jag inte jobbar då! Det ska bli så härligt att få njuta av solen och bara leva livet för varje sekund som går.

Kom ihåg att le! Du mår bättre själv och omgivningen kommer ge dig ett leende tillbaka. Det är tio gånger trevligare att mötas av en leende människa! Och det är verkligen något jag måste tänka på när jag nästan glömt bort hur man gör när man ler ;)

Sen var jag så rastlös att jag inte kunde sitta still, så då kom Oskar och hämtade mig och vi körde en runda med taket nere. Showoff! Jag älskar dock fart (;

God mat hos syster igår, kanske aningen för mycket vin och cider bara. Hihi.

Sitter nu på tåget till Skåne! Riktigt nice ska det bli (: bjuder på en bild från en festkväll för ett tag sedan. Tvillingarna och jag, klart jag är coolast i brillorna och med min systemetpåse på armen. Haha.

Okej, att jag var ganska trött igår natt och la mig ganska sent men det har vart totalt OMÖJLIGT att vakna till liv idag. Klockan är näst intill elva och jag har inte kunnat stiga upp och vakna till liv, dessutom har typ tio tusen personer ringt och sms:at men de beror nog bara på att jag sovit. Och dom på våningen under mig spelar dansbandsmusik men den har jag sovit mig igenom och bara hört när jag vaknat till.

Hur som haver..

Inatt drömde jag att jag befann mig på någon solig strand tillsammans med min pappa och vi gick förbi ett blackjackbord där insatsen låg på 20 kronor vilket jag tyckte var lagom så vi bestämde oss för att spela upp max 200 var.
Det slutade med att jag låg så sjukt många tusen kronor plus att dealern började spela ett annat spel mitt i allting och jag fattade ingenting och min pappa förklarade för mig att; när någon vinner för mycket har dealern rätt att välja ett annat spel för att ha en chans att vinna tillbaka en del av förlusten.
Då var de inte lika roligt längre.

Sen minns jag att jag drömde att jag gick själv på en bakgata och mötte två skumma typer som sprang åt olika håll och efter dem kom ett gäng grabbar som inte alls såg vänliga ut så jag vände på klacken och började springa åt samma håll men olika som de två andra killarna men som vanligt i min dröm så slutar de med att jag springer in i en återvändsgränd och självklart har dom valt att följa efter mig. Dom hade tänkt råna mig, hur det gick minns jag inte.

Men hur kommer de sig att i drömmar som jag drömmer så blir jag alltid jagad, förföljd, vinner aldrig, råkar alltid ut för saker undertiden som de finns andra som alltid råkar ut för bra saker i drömmarna?
Hmm, visst att jag vann pengar i denna dröm men sen blev jag ju ändå av med dem.

Nu ska jag kila ner till stationen och åka iväg till jobbet. Slutar vid tio ikväll. Tchüss!

Om jag tycker det är tungt att läsa kring våld mot kvinnor och barn, incester, misshandel mer eller mindre detaljerat. Hur är det då att uppleva? 

Om jag tycker att jag har gått igenom jobbiga saker, kan jag ens tänka mig vilken kamp man tar upp som människa när man gått igenom år av misshandel eller år av sexuellt utnyttjande? 

Helt plötsligt känns det som om världen runt mig är mörk och jag inte gör det minsta lilla för att göra den ljusare även fast det finns folk omkring mig som tagit upp denna kamp och som ständigt kämpar (och gör det bra). 

Jag blir frustrerad och lite arg, dels på mig själv och dels på att jag inte är handelskraftig nog att engagera mig. Inte ens ett fadderbarn har jag.

Det kanske är dags att omvärdera lite i livet och börja göra lite medvetna handlingar till det bättre. På ett eller annat sätt..

I min verklighet vet jag att ibland var jag bara tvungen att titta på dig för att försäkra mig om att du verkligen var där och att det var du. Ibland blev jag osäker men alla tvivel försvann i samma sekund som jag fick se ditt leende. Ett leende så vackert, så rogivande. ibland var jag tvungen att känna på dig för att känna att du va verklighet.

En gnutta kaos i livet som vanligt.

men jag är van.
Mina vänner som jag inte pratat med på ett tag påstår ofta att jag har lite för mkt bollar i luften, lite för mkt att tänka på och gör lite för mkt saker.. men, jag är van. Jag är van att leva livet med 10 olika planer på saker att göra, att ändra mig snabbt eller likaväl stanna i rutiner. Jag vill bara leva och att leva i ett kaos ger mig näring.

Jag längtar tills helgen, ny energi.

För många av mina vänner tar min energi även när de inte är närvarande. Jag gillar inte att behöva bli ledsen och arg över att jag inte kan påverka vad de äter, när de äter eller varför.
men droppen va ändå igår när 55kg sötnosen går på viktminsknings näringsdryck och nära vännen säger "jag har spytt två gånger ikväll" med världens leende.
Jag orkar inte riktigt. Jag drar mig undan er matfixering för ett tag. Jag menar inget illa men just nu kan jag inte hjälpa, bara skälla.
och de hjälper ingen.

Tiden bara rasar iväg och det som känns som det är tusen år sedan och samtidigt river gång på gång upp mitt inre och får mig att sjunka långt ner i mina tankar, i en värld med en tid där jag inte kan förmå mig att se ljus eller lycka, i en tid där allt står stilla och målas i sorgens alla färger. För några minuter läser jag mina rader, för några minuter känner jag känslan svälla över inom mig, jag känner ångesten, jag känner sorgen och jag hamnar för några sekunder nästan tillbaka i tiden sittande med mig själv funderandes över vad jag ska ta mig till.

Jag kommer aldrig att glömma och jag kommer aldrig att läka, jag kommer bara kunna gå vidare, att låta tankarna komma och gå med jämna mellanrum, jag lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för situationen igen, att aldrig mer stå där med ångesten och sorgen spolandes över mig.

Jag ska leva och i framtiden ska jag med ett leende på mina läppar kunna se allt positivt och vara stolt över mitt beslut.

Jag vaknar upp och med ett desperat försök sätter jag mig upp. Jag blinkar en sisådär femhundra gånger, jag fokuserar för att se, för att tänka, tusen tankar snurrar, vad drömde jag, vem är jag? Vänta, är det dag nu? Vem sover här brevid? Verkligheten kommer ikapp mig och jag inser att brevid mig ligger samma älskling som jag somnade bredvid och jag skyndar mig upp, en kamp mot mig själv och klockan. Jag har tidspress, jag har ännu en morgon att stressa mig igenom, med måsten, med saker att hinna med innan jag sätter på mig skorna för att gå ut.

Jag ler.
Jag ler mig genom morgonen för jag vet att jag möts av en vacker dag, solsken, glada människor, känslan av kärlek.
Jag ger mig ut, jag blir varm av tanken att det inte är kallt ute, jag glädjs över att dagen ser ut att vara fin, jag säger inte mycket, jag är ganska tvär och kort i tonen, stressad, klockan har runnit över, men jag är påväg..

Jag var påväg till praktiken och frågade mig vart jag var på väg i livet?

Jag vill dansa mig igenom sommaren med att höra regnet mot plåttaket, titta upp mot stjärnorna och lukta på nyklippt gräs. Jag vill hålla en hand i mörkret och känna mig liten och stor på samma gång, jag vill finnas nära dom som betyder allt samtidigt som jag vill vara långt ifrån och iakta verkligheten, sanningen och drömmen om allt.

Nånstans där i mitten av mitt rum, i mitten av mitt inre försöker jag närma mig, men hur lycklig jag än känner mig, hur mycket solen än skiner och gör människor glada, vackra och får mig att känna känslan av glädje.. så finns en svår passage och för varje gång jag vänder mig inåt och vill utforska så slås jag tillbaka i rasande fart! Hela kroppen skriker nej och jag ser mig själv..

På ruta ett - forgive but not forget.

Kampen börjat inifrån och dom dagar den känns för jobbig så lever jag i en vacker illussion som kallas verkligheten!

Jag söker ständig utveckling, jag är redo nu.

Jag önskar mig..

Och i mitt bakhuvud ekar orden:

"Var sann mot den du är.."

Okej.

Jag tänker högt: Jag önskar mig mer kontakt. Jag önskar att komma ett steg vidare. Jag är redo!

Fy i helvete vilken smärta jag känner just nu. På väg till kåren igår tänkt jag springa lite i förväg... Jo visst, klart jag halkar och får foten under mig. Sår på knäna som är det minsta just nu, men min högra ankel (heter det så?) har svullnat upp till den dubbla storleken. Jag vet inte vad jag ska göra, att få liv i denzel är en omöjlig uppgift så det kan man lika gärna utesluta. Men att ringa en ambulans är lite väl överdrivet. Tänk i fall något är brutet? Jag blir knäpp, och jag vill skrika, så ont det gör bara jag rör på foten. Faaaaaaan!

Har nyss grillat och det var jävligt nice, även om jag inte åt något. Bara lukten av grillat ger mig en skön sommarkänsla! Alla har det trevligt! Snart är det dags för kåren och det lär bli underbart! Ha en underbar kväll :)

Idag kom jag på mig själv med att ha en tvångstanke. En tvångstanke som känns så naturlig att jag har svårt att se det som en tvångstanke, men jag vet att de skulle medföra "konsekvenser" om jag inte utförde handlingen.. då kan man väl se de som en tvångstanke! :)

Innan jag fyller på en vattenflaska så måste jag skölja ur den.
Liksom ett försök att spola den ren än fast den aldrig har varit smutsig!

Skumt beteende, jag ser den som smutsig än fast det bara varit vatten i den och detta än om jag inte ens har druckit ur den med munnen direkt utan kanske fyllt på ett glas eller nått, knepigt.

Iallafall. Trots min förkylning har dagen varit underbar. Grillade med älsklingen i Brunnsparken, en stor fet flintastek som i princip tog upp hela grillen... gissa vem som åt nästan hela själv? Det är helt otroligt hur vissa människor kan äta hur mycket som helst och ändå vara lika smala, medan andra går upp fem kilo på två sekunder av att bara lukta på något onyttigt. Men det är bara att leva med det :) Sedan har vi även hunnit med att se en skräckfilm och lite på tv.

Nu sitter det en väldigt fin guldring på mitt vänstra ringfinger. Gudomligt.

Tommy Lee - good times
låten får mig att känna en myskänsla.

Jag tänker inte fundera så mycket. inte analysera utan nu tänker jag konstatera; Situationen får mig att må bra! Jag trivs och sålänge de känns bra så skiter jag i de normativa regler som kollektivetet vill jag ska anpassa mig efter. jag tycker om paj så varför inte äta paj! :)

jag har svårt att sätta ord på mina tankar. dom är diffusa. jag börjar tänka en tanke och sedan skjuts den automatiskt bort, allt djupare blir ytligt och jag är inte på humör att öppna upp mig.

aldrig förr har så mycket tid gått så fort
tänker på alla saker vi har gjort

saker och ting löser sig alltid och min förmåga att bry mig om andras problem stannar numera en bit bort. jag försöker att hålla min energi hos mig själv och ge och ta i lagom mängd. kanske misslyckas jag, kanske lyckas jag.

så låt mig vandra här på min väg utan slut

..mitt i all förvirring finns ett lugn..

"Cause Im all messed up, i dunno what to do, all messed up on you! " jag älskar musiken som kommer ur mina högtalare just nu. Den får mig att känna tusen känslor samtidigt.

dagens tanke går till leenden och hud.
jag kan inte sluta känna och tänka på hur mysigt det kan vara att ha hud under fingrarna i ett totalt lugnt tillstånd. att observera rörelser som sker naturligt utan eftertanke. Skratt som (ser ut) att komma från hjärtat får mig att glädjas inom mig. min fixering vid "det" har släppt mer och mer och övergått till leenden.

Människor blir vackra med ett leende på läpparna och skrattat kan ge ett djup.

Det är värst vad fantasin flödar när man är hög på alvedon, C-vitamin och näsdroppar! Tre inlägg på ingen tid. så får de gärna fortsätta.

Påminn mig om att jag MÅSTE beställa en klipptid! Nu ser jag ut som ett vandrande knullruffs, utan struktur! Detta "utan struktur" gör mig irriterad. Luggen är för lång för att få pli på, håret går inte att ruffsa till ordentligt utan de är grymt irriterande bara! Så nu ska jag ta mig tid och gå och klippa mig :)

Mina lakan till sängen är för korta efter en tvätt, dom måste strykas. Vem fan är 20 år och vill stryka sina underlakan? INGEN. Men tydligen vet jag en 20 åring som kommer att vara tvungen att göra det! hoho, nångång måste man väl ta lite pensionärspoäng!

Det påminner mig om min nyvarande praktik inom äldrevården där vi har en tant som stryker ALLT, en i personalen alltså. Hon kan stryka saker i 2 timmar en dag om det "behövs" och på de två timmarna kan de göras så mycket annat som iallafall jag anser vara mer värdefullt för de äldre. Ingen bryr sig om dom har strykta kallingar, allra minst dom!

Dagarna går framåt. Människor ger färg till den vardag som jag vistas i för tillfället.

Jag träffar människor som är vackra, yta och insida. Människor som ler, som blir vackra. Jag träffar även människor som jag inte bryr mig ett skit om. som ler och som är vackra men som jag inte känner.

Tanken slår till. Hur mycket går man miste om i livet för att man inte vågar?

sår sår sår sår sår. Tiden läker alla sår. sår sår sår.

Igår så blev det tal om "det" igen alltså och vips så kände jag känslan av obalans, Känslan av tårar i ögonen, känslan av sår som inte läker, känslan av att jag tränger undan jobbiga känslor istället för att bearbeta dem, jag är inte redo. kommer jag bli redo? . Jag har gråtit lite. jag behövde gråta lite.
Nu behöver jag sova. För jag har inte sovit något inatt.
en ny dag imorgon, nya andetag och jag behöver verkligen ta mig från stan i helgen, detta fungerar inte. hanna, sluta fly. när du var i söder ville du till blekinge, nu är du i ronneby och vill bort, konfrontera känslan du flyr ifrån istället, hitta lugnet. samla dig. balans!

Gissa vem som blivit febrig och snorig? Jo, det är jag såklart. Vilken perfekt dag. Upp till jobbet tidigt som attan imorse, kämpade mig igenom med massa snytpapper.. Till sist fick jag gå hem. Nu tänker jag ligga här tills jag blir frisk, så det så.

Nyss hemkommen från jobbet med en jävla huvudvärk, har varit en lång dag idag och imorgon ska jag upp halv fem igen. Men det är bara att ta sig igenom det och vara glad :) Bara fyra-fem veckor kvar av praktiken.

Nu ska jag bädda ner mig i sängen och se lite på tv innan jag ska sova. Vilket jag förhoppningsvis kommer göra snabbt om jag ska orka upp imorgon.

Gud, vad jag längtar till sommaren....