Idag är jag så deppad, av ingen speciell anledning, allt känns bara fel. Hela jag känns fel, tråkig, ful, knäpp osv. Vill bara ställa mig upp och skrika: JAG VILL INTE MER! Men vad har man att välja på liksom?

Det spelar ingen roll om jag medvetet för mina tankar dit jag vill, de flyter tillbaka inom ett par sekunder. Förnuft och känsla går sällan hand i hand, i mitt sinne försöker jag gå balansgång mellan dem och det är inte enkelt.
Letar fortfarande efter någon att dela mina tankar med, alla bilder i mitt huvud, tysta, stilla.
Nån som lyssnar till mina verkliga ord, de jag inte uttalar, ser min saknad. Det är svårt att behöva försvara sin person, sitt tankesätt och sina handlingar när man hela tiden måste kämpa för att inte gå under.. Varför är man tvungen att tiga inför sina närmaste? Dom säger att dom förstår, men handlingarna visar precis tvärtom.

Så.... Jag är evigt tyst.